Europas ledare har återvänt efter en lång kontinental semester. För att något yrvaket upptäcka att det varit en militärkupp i Turkiet, och att deras allierade Erdogan satt igång en utrensning av stalinistiska mått. Den turkiske presidenten har inte bara rensat ut tiotusentals militärer, poliser, domare, stats - och kommunanställda. Han har också satt hundratals journalister, författare och politiker i fängelse, och stängt eller tystat de sista oberoende tidningsredaktionerna.
Man förväntar sig att Europas ledare skulle ha något att säga om utvecklingen i Turkiet, som strider mot allt vad EU står för. I stället åker de på löpande band till Ankara för att betyga Erdogan sin sympati och solidaritet. Inställsamheten mot Erdogan kan bara förklaras med att flyktingavtalet från i våras tycks hålla. Europa har bara ”behövt” ta emot ett fåtal flyktingar från Syrien, trots att den humanitära situationen i Syrien förvärrats under sommaren och aldrig varit värre än nu.
Avtalet ger Erdogan ett starkt förhandlingsläge som han kan utnyttja för att tysta kritik mot sitt förtryck av minoriteter och oppositionella i landet. Det kortet släpper han inte i första taget. Vi kan fortsätta sova gott (?) om nätterna. Erdogan vaktar Europa åt oss!
Flyktingströmmen till Europa har dock fortsatt, men på den ännu farligare rutten Libyen-Italien. Men det är i huvudsak afrikaner som tar den vägen. De kan ha goda skäl att lämna sina hemländer, men de har oftast inte samma akuta skyddsbehov som syrierna. En miljon har kommit via Libyen i år, tre tusen har drunknat.
Italien kan inte härbärgera alla dessa flyktingar, och EU har fortfarande inte etablerat någon mekanism för att fördela flyktingarna mellan länderna i Europa. Lägg till detta Brexit, och man kan konstatera att EU befinner sig i stora svårigheter, om än inte på dödsbädden.
En del menar att EU nu måste bli en lösligare union. Men hoten mot demokrati och mänskliga rättigheter i Europa kommer från nationalistiska och auktoritära krafter inom medlemsländerna, inte från EU. Det är genom att stärka, inte försvaga, EU:s institutioner som vi tryggar en framtid i fred och, frihet.
EU behövs också att för att öka välståndet och minska klyftorna i Europa. Det kan kräva att EU blir mindre marknadsfundamentalistiskt, och mer ”socialt”, vilket går att genomföra om den politiska viljan finns. Men vi har inte råd att avstå från de fördelar som en hemmamarknad om 500 miljoner människor ger. Det kan de frihetstörstande britterna snart att få erfara.
Om britterna försöker sig på en för alla parter kostsam förhalningstaktik, kan det, som EU-minister Ann Linde påpekade i DN, sluta med att de helt enkelt avstängs från medlemskapet, och därmed den inre marknaden.
Redan vid toppmötet i Bratislava den 16 september, måste övriga 27 medlemsländer tydligt markera att de inte kan acceptera att britterna än en gång försöker åka snålskjuts på EU.