Friskolor verkar allt mer bli en brännande politisk fråga i det svenska samhället. Fler och fler rektorer, lärare och pedagoger framför mycket stark kritik emot hela friskolesystemet. Till och med tyskarna börjar undra vad vi har för oss i ”der alten Schweden” och ruskar på huvudet åt vår huvudlösa skolpolitik med friskolor och vinster huller och buller.
Nu diskuteras visserligen hur man skall kunna dämpa de stora skolkoncernernas expansion med skatter på vinster och eller med en sänkning av den så kallade skolpengen. Men hur man än vrider och vänder på det, blir det ändå fel. Hela friskolesystemet leder till klassamhällets återkomst. Ett samhälle som socialdemokratin ända sedan år 1889, då partiet grundades, ville avskaffa. Nu är vi där igen. Bättre bemedlade familjer väljer friskolor åt sina barn. De mindre bemedlade familjerna får hålla till godo med de kommunala skolorna eller flummiga religiösa friskolor där Säkerhetspolisen inte är en ovanlig gäst.
När jag gick i skolan i slutet av 1940-talet gick de bättre bemedlade eleverna i Läroverket. Inte alla kanske. Men de som var begåvade. Arbetarbarnen gick inte i läroverket på grund av terminsavgifterna. De hade inte föräldrarna råd med. På en valaffisch från tidigt 1950-talet, står en ung pojke vid en cykel, och rubriken lyder: ”Begåvad men fattig - ge honom lika chans”. ”Rösta på arbetarepartiet-Socialdemokraterna”. Det gjorde svenska folket också. Röstade på Socialdemokraterna alltså. Röststödet från de svenska väljarna blev så omfattande för Socialdemokraterna så stor att det blev möjligt att genomföra genomgripande reformer av hela skolsystemet. Först fick vi enhetsskolan och sedan den nioåriga grundskolan som fortsatte i gymnasieskolan utan särskilda avgifter. För begåvade, men fattiga som ville fortsätta studera vid universitet skapades förmånliga studielån som gjorde det möjligt för alla med läshuvud och intresse att läsa vidare. Begåvning har ju som bekant inte med klass och pengar att göra. De socialdemokratiska reformerna av skolan öppnade studievägar för den tidigare utestängda begåvningsreserven av arbetarbarn. Detta gynnade Sveriges utveckling starkt.
Allt var i stort sett frid och fröjd ända tills fram på åttiotalet då räknenissarna på svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, slog sina lystna blickar mot den offentliga sektorn som vuxit sig stor och med mycket pengar i omlopp.” Den ofantliga sektorn”, kallade man den. De var de pengarna man ville komma åt. Men det kunde man inte säga rent ut, utan begreppet –” det är Du själv som väljer”-, lanserades. Efter cirka tio år var planerna klara. Carl Bilds moderata regering, i början på 1990-talet, fick igenom ett beslut i riksdagen, om det s k ”fria skolvalet”. ”Fria” skolor skulle finanseras med den så kallade skolpengen, - kommunala skattepengar.
Först sades det, att det skulle bli ”små gulliga” friskolor där ledarna brann för nya pedagogiska undervisningsmetoder. Men så blev det inte. Utan det blev stora privata skolkoncerner som tog över, för att tjäna pengar och hela svenska folket fick känna sig blåsta på konfekten. Nej, om det är något som samhället skall sköta, är det skolan. Alla barn måste få samma grund att stå på. Lika för alla. Oavsett bakgrund och eller hur välbeställda och välutbildade föräldrarna än är. Viktigt också för sammanhållningen i landet. Om socialdemokraterna sköter denna fråga rätt, kan den bli en valvinnare, 2022.