Rikspolischefer kommer och går, en efter en och inget som man kan betrakta som verklig framgång sker. Varför kan man fråga? Varför ser vi inte ser en tydligare förbättring? Bristen att inte se vilka beslut man tar på olika nivåer kombinerat med en näst intill total avsaknad av internationell erfarenhet bland våra rikspolischefer gör att verksamheten haltar.
Således kommer den nu forcerade utbildningen av poliser som pågår inte ha någon större effekt på polisverksamheten. Om den högsta polisledningen inte förstår, eller inte kan hantera den resurs som tillförs, genom att ta rätt beslut, kommer medborgarna återigen bli besvikna.
Jag är lyckligt lottad som haft förmånen att under mina 44 år som polis ha tillbringat flera år i internationell tjänst. De som aspirerar på en funktion som rikspolischef i framtiden måste ”ut i världen”!
Svensk polis har en egen utlandsstyrka (tillhörde tidigare Försvarsmakten). En verksamhet som mycket blygsamt torgförs, det finns chefer inom svensk polis som inte ens vet att den existerar, trots att den omsätter runt 200 polismän/år.
Sveriges polisledning försvarar att man inom svensk polis har ca 190 kommunikations/pressansvariga, men man har inte ”råd” att undvara 200 polisanställda/år till utlandsverksamheten.
Inom polisen i Sverige har man inte förmågan att förstå vilka beslut som ska fattas på den högsta funktionen.Man handlägger som det moderna språkbruket uttrycker, ”cykelställsfrågor”! Vilket är ett vansinnigt slöseri med tid och mankraft när man hamnar på detaljfrågor som kan handla om flaggstänger, markiser till fönster, trasiga lap-tops och spolarvätska till bilar.
Den Nationella Operativa Avdelningen (NOA).är som den tidigare Rikspolisstyrelsen, en enorm administrativ överbyggnad. Ty inom NOA:s ledningsgrupp avhandlas också ärenden som definitivt inte behöver hamna på den högsta strategiska nivån. Under många av de möten som jag deltagit i på b.la strategisk nivå har jag inte bara en gång, ifrågasatt innehållet och mötesagendan, men oftast mötts av oförstående blickar.
Jag har under alla mina år haft ett ganska stort antal chefer och jag har själv befunnit mig på den strategiska beslutsnivån. Ser jag tillbaka på min verksamhet är det svårt att hitta en chef med alla de goda egenskaper som jag idag efterlyser.
Men när jag var Närpolisområdeschef i Norrköping hade jag en chef som heter Björn Folkeson. Han var en chef som präglades av intryck inom såväl internationell verksamhet som av de samhällsförändringar som innebar att svensk polis behövde byta fokus för att både förebygga och bekämpa brotten på ett mera pragmatiskt sätt.
Med den långa tjänstgöring som jag haft i Sverige och i utlandet kan jag ta mig friheten att såväl kritisera som att berömma det polisiära ledarskapet. Jag har alltid försökt att vara mig själv, handlat med ett visst mod och nyfikenhet, ta beslut i stunden, ibland helt fel, men ofta också rätt. Jag har försökt att läsa av min omgivning och försöka att anpassa mitt ledarskap till personalens förmåga att lösa uppgiften. Nedan följer en del av mitt polisliv som med stor sannolikhet påverkat min förmåga att vara en bra polis och en bra ledare.
Det har dock inte varit vägledande i någon egentlig positiv mening. De två personer som jag nämner har gjort avtryck i mitt polisliv, riktigt hur kan jag inte sätta fingret på, möjligtvis att utstrålning och ett tillmötesgående sätt kan vara förrädiskt! Man får sannolikt också förståelse för hur viktigt ett ärligt och anständigt ledarskap är.
Genom en mycket märklig slump (om man nu tror på slumpen) haft jag två av Sveriges sannolikt, minst omtyckta poliser som chefer, Stig Bergling (spionen) och rektorn på Polishögskolan, Göran Lindberg (sexförbrytaren)
Stig Bergling var min chef och kapten i det miltärpoliskompani som vi tillhörde under åren, 1977-78 i Mellanöstern.
Under min tid som utbildare på Polishögskolan, 1990-93 hade jag Göran Lindberg som chef. Lindberg var en driven verksamhetsledare på Polishögskolan och jag hyste stor beundran för hans sätt att leda verksamheten, snabb till beslut, bra delegation! Men, givetvis försvann all min beundran för honom när han avslöjades som sexförbrytare.
Tänk om dessa herrar hade ägnat sin kreativitet åt den verksamhet de var tillsatta att förvalta och utveckla och inte på ett så brutalt sätt avvikit från de förtroendeuppdrag de innehade?