Artikelförfattaren Johan Gärdebo är historiker vid Uppsala universitet.
Den som inte trivs med att ha långt till butiker, vårdcentraler och samhällsservice kan alltid flytta till centralorten, eller till storstäderna. “Visst har vi rötter,” medger Kjöller, “men vi har också fötter. Använd dem om ni inte trivs”.
Landsbygdsupproret slår alltså an ömma strängar, knutna till större frågor i debatten om landsbygden: Rötter eller fötter. Armkrok eller armbågar. Ansvar för andra eller för dig själv?
Hanne Kjöller, författare, journalist, sjuksköterska och DN-krönikör har satt igång debattlusten hos dagens debattör i Folkbladet..
Det går givetvis att åberopa liberala principer om individens ansvar för sig själv, och okränkbara rätt till egna resurser. Och vi kan givetvis skärskåda i vilken mån landsbygdsdebatten domineras av särintressen, som via staten tar pengar ur andra medborgares plånböcker. Men även svenska liberaler bör dra sig till minnes förmågan att formulera berättelser som rymmer både rötter och fötter. Det tydligaste exemplet är Vilhelm Moberg, liberal opinionsbildare för landsbygdens folk, ofta i kritik mot statens tjänstemän. På uppdrag av Försvarsstaben skrev han Svensk strävan (1941), om hur Sverige var svenskarnas land – levande som döda – och att nya generationer ständigt behövde göra sig förtjänt av detta land. Men Moberg försvarade också i Utvandrarna (1949) rätten att lämna detta land, och dess förtryckande stat, i sökande efter frihet. Rötter och fötter, alltså.
Laforsens kraftverk i Ljusnan omsjöngs innan det byggdes av Cecilia Bruces. Och Ljusnan och Bruces förekommer i den här debattartikeln.
Istället för att beskyllda Ohlander och landsbygdens försvarare för att vara “frihetsskadade”, ett annat av Kjöllers begrepp, bör vi se dem som arvtagare av Mobergs frihetliga kritik från landsbygden. Till denna tradition hör även Cecilia Bruces En visa om Ljusnan (1972) som dräpande talar om statliga ingrepp där vattendragen i Ljusdalsbygden dämdes upp för att producera kilowatt till Sveriges industrier: “det är parodin, på demokratin, de struntar ju i en, men vi är av en nackstyv sort. Och än kan det gå som den gången när länsman i Delsbo kom bort.” På liknande tema har vi Euskefeurats Länge har vi väntat (1984) som beskriver hur malm, skog, och vattenkraft byggt de städer från vilka dagens liberaler idag kritiserar sina kusiner på landet: “dom som själva bygger dammar för att få energi säkert nog förstår vilken kraft man får av ett uppdämt raseri.” Likt dessa bidrar Ohlanders Landsbygdsupproret med berättelser om resningar mot makthavare, mot vad folk tycker är orättvist, och en gemensam idé om ett annat samhälle.
Författaren Vilhelm Mobergs gärning - till exempel i boken "Svensk strävan" framhålls i debattartikeln som till dels är en kommentar till Hanne Kjöllers omtalade landsbygdsartikel i DN den 6 april.
Dagens landsbygdsdebatt handlar inte heller om ett redan känt förfall utan om nya industriella planer, om nya politiska ingrepp. Sedan 2017 har Sverige som ambition att bli världens första fossilfria land. Priset på drivmedel, el, och varor ökar när man fasar ut fossila bränslen från produktionen, vilket slår hårdare mot dem i periferin. Men dessutom ska vindkraften expandera, gruvor grävas, och ny infrastruktur kablas ut genom skog och åker. Gamla fabriker och samhällen läggs ned till förmån för nya, ibland på helt annan ort. Att ställa om för klimatet må vara nödvändigt, men att klimatomställningen ställer till det för människor kan inte förklaras med att de skulle vara ”frihetsskadade”.
Samantha Ohlander och "Landsbygdsupproret" är ett slags utgångspunkt för Johan Gärdebos debattartikel.
Landsbygdsdebatten synliggör problem som även liberala fötter inte kan springa ifrån. För det handlar om samhällskontraktet, om rötterna. Och en liberalism som saknar rötter lär med tiden betraktas som ogräs i Sveriges politiska landskap.