Vi lever i en tid när ”autokratisering” avlöser demokratisering.
Autokratisering innebär att samhället blir mindre öppet och mer auktoritärt. Någon vuxen i rummet börjar peka med hela handen. Det slås fast vad som är rätt och riktigt, och hälsan lär sig tiga still.
Några kallar detta också för ”demokratur” eftersom den vuxne i rummet har folkligt stöd i sina gradvisa inskränkningar av människors frihet. Därför, säger några, är dessa system ”elektorala diktaturer”, eller ”flerpartidiktaturer”.
Autokratin kan i bästa fall betraktas som en variation av demokrati.
Den statistiska sannolikheten för demokratin ska överleva är rätt låg. 80 procent av de länder som påbörjar denna process kommer till ett icke-demokratiskt stadium.
Staffan I Lindberg, statsvetarprofessor från Göteborg, har listat processen mot autokrati enligt följande:
– Röster tystas exempelvis genom hot, självcensur blir konsekvensen.
– Ingrepp som försvårar för det civila samhället och dess oberoende nätverk och organisationer
– När autokraterna väl har börjat få politisk makt ger de sig på de mer tunga och svåra institutionerna, exempelvis utbildnings- och rättssystemet. Detta förstärker människors självcensur ännu mer.
Vad ska vi då säga om detta?
Det vi ska ha klart för oss är att den här sortens autokratiska system inte genomförs med statskupp, genom en plötslig omsvängning, där folk plötsligt slås i järn. Utan det är genom en försiktig anpassning till förändringarna som krävs.
Och drivkraften är ett visst folkligt stöd, åtminstone initialt. Väljarna är förbannade och vill hämnas på ett etablissemang som de tycker ha svikit. Då är de beredda att rösta även på en kanalje eller halvdåre.
Känner sig folk svikna – och tycker att det demokratiska systemet inte fungerar – är de beredda att i ett sista försök ställa tillbaka kyrkan i byn genom att rösta på någon burdus person som kan bli den vuxne i rummet.
Sedan, när detta väl är gjort, kan det vara för sent. Allt fler börjar anpassa sig.
Den stora faran med autokratierna är således att människor har en tendens att inför svåra utmaningar och risker välja det säkra före det osäkra. Därför är vi beredd att underkasta oss.
Det som forskarna lyfter fram som exempel på att demokratin ändå kan försvaras är att folket gör öppet motstånd. Den gamla hederliga modellen att gå ut på gator och torg, öppet konfrontera makten.
En annan viktig motståndsrörelse kan komma från etablerade institutioner, främst det juridiska systemet, men också universitet och forskning.
Därför kan vi i Sverige hoppas på det bästa. Vi har en stark och oberoende ämbetsmannakår, men framförallt har vi folkrörelserna.
Det är stora nätverk av mer eller mindre organiserade grupper som gemensamt hjälps åt att förstå och förändra samhället. Om det skulle kärva till i Sverige kan vi hoppas att alla dessa släktforskningscirklar, folkbildningsorganisationer, hembygdsföreningar, idrottsrörelsen, scouter och tusentals oberoende bokcirklar kommer att kunna göra motstånd.
Och de som vill ha en autokratisering får därmed ett tips från läktaren:
Försök slå undan fötterna på folkrörelserna genom att göra dem ännu mer beroende av det offentliga. Då kommer kanske fler att följa er på marschen ut ur det öppna samhället.