Jag känner mig - som den gamle socialdemokrat jag är - både missmodig och frustrerad. Missmodig över tillståndet i Sverige. Frustrerad över varför det blev som det blev och över hur vi nu ska navigera för att hantera dagens och morgondagens problem.
Widar Andersson i Folkbladet har rätt när han i en ledare (6/2) skriver att kraften och beslutsamheten inte verkar finnas kvar i den svenska politiken. Såsom den fanns under 90- och 00-talen för att reda upp efter den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Nu är vi där igen med en dysfunktionell politik som inte klarar att hantera de stora tunga samhällsfrågorna som i stort sett alla har sitt ursprung i den snabba befolkningsökningen i landet under de senaste årtiondena. Ord utan riktig genomförandekraft och märkliga långbänkar duger inte, skriver Andersson i sin ledarartikel.
Jag kan bara hålla med. Januariöverenskommelsen med sina 73 punkter - stora som små – innehåller förvisso många punkter som är bra var för sig. Men man ser inte skogen för alla träd. Politiken spretar åt alla håll och fokuserar inte på de stora frågor och problem som människor upplever centrala. Sänkt skatt för höginkomsttagare, fortsatt stor anhörig- och arbetskraftsinvandring och nedmontering av arbetsförmedlingen löser inte dagens problem. Svenska folket förtjänar och kräver bättre och opinionssiffrorna är ingen glad läsning för regeringen och samarbetspartierna. Spretigheten och alla kompromisserna känns som en kvarnsten runt halsen för samtliga fyra januaripartierna.
Jag håller med Widar Andersson om att den stora invandringen under de senaste årtiondena är en viktig förklaring till många av dagens stora samhällsproblem. Den har kullkastat alla prognoser och därmed politiken och planeringen inom många samhällsområden.
Inte undra på att många människor idag är besvikna på politiken och de politiska partierna. Här har politiken och de politiska partierna på hundra år byggt ett i allt väsentligt gott välfärdssamhälle som sedan på något årtionde hamnat i stora problem. Det är svagt av våra politiska ledare att inte ens nu i efterhand kunna säga detta tydligt och klart och därmed visa att man förstått hur fel det blev med den stora invandringen och att man nu med kraft är beredd att hantera dagens stora samhällsproblem. Utan visad insikt inget förtroende från medborgare och väljare!
Nu ska sägas att invandringen inte är den enda förklaringen i sammanhanget. För egen del ser jag de omfattande privatiseringarna inom skola, vård och omsorg som en annan viktig förklaring. Liksom de stora skattesänkningarna under de borgerliga regeringarna som ökat inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i samhället samtidigt som de minskat pengarna till välfärden, rättsväsendet, försvaret m.m. Även här tycker jag att det skulle vara klädsamt med en självrannsakan från de politiska partier som drivit fram dessa beslut.
Den stora uppgiften för politiken nu måste vara att återupprätta förtroendet från medborgarna genom att visa att man klarar att hantera de stora utmaningar landet står inför när det gäller välfärden, invandringen, utanförskapsområdena, integrationen, gängvåldet, bostadsbristen och naturligtvis också klimatomställningen och miljön.
Alla partier måste inse och också våga säga att det kommer att behövas mer skatter för att klara dessa utmaningar. Det handlar om hundratals miljarder! Och det är enligt min mening ingen omöjlighet. För tjugo år sedan betalade vi ca 250 miljarder mer i skatt till den gemensamma sektorn än vad vi gör idag. Det var innan de borgerliga regeringarna under Reinfeldt tog bort fastighets-, förmögenhets- och arvsskatten och beslutade om de många jobbskatteavdragen.
Jag undrar om folkflertalet verkligen tycker att Sverige är ett bättre land idag efter dessa skattesänkningar, var det viktigare med mer privat konsumtion än att välfärden och samhället fungerar bra. Visst, jag kan förstå de borgerliga partiernas gamla och starka önskan om sänkta skatter. Men de kraftigt sänkta skatterna har fått förödande konsekvenser på samhället. År efter år hör vi nu om att reformutrymmet i de statliga årsbudgetarna ligger på några tiotals miljarder samtidigt som bara kommunerna och landstingen behöver det mångdubbla för att klara dagens nivå på vård, skola och omsorg. Och med allt fler äldre kommer behoven att öka ännu mer. Detta går naturligtvis inte ihop!