Debatt: Det vore ett dråpslag för många svenska lantbrukare

För oss framstår det som alltmer uppenbart att den Europeiska kommissionens strategi för biologisk mångfald leder till en allt fattigare och allt mer federal statsbildning som ingen människa efterfrågar. 

Vi känner därför en stor och stigande oro för vartåt EU-samarbetet utvecklas. EU-kommissionen talar om ”möjligheter till gemensamma lösningar i Coronakrisens spår”, men det handlar ofta om sedan tidigare planerad detaljstyrning av nya områden. Den 20 maj kom EU-kommissionen med ett sådant förslag. En strategi för biologisk mångfald, en del av EU:s gröna giv.

Med coronakrisen och försämrad biologisk mångfald på många håll utanför EU som förevändningar, föreslås gigantiska åtaganden inom EU. Som argument förs fram illa underbyggda påståenden om att det skulle löna sig. Storleken på satsningen gör detta önsketänkande farligt.

Strategin avser skydda 30 procent av EU:s territorium redan 2023, en tidtabell som gör subsidiaritetsprincip och äganderätt inom EU till ett dåligt skämt. Alla gammelskogar ska skyddas strikt. Många miljörörelser vill att svenska under lång tid plockhuggna skogar ska räknas bland gammelskogarna. Det vore ett dråpslag för många lantbrukare i Sveriges glesbygder.

Sådant schablonräknande är ineffektiv naturvård. Om Sverige skyddar 30 procent av granskogarna, som vi har mycket stora arealer av, blir nyttan liten men kostnaden enorm. Om vi däremot vårdar våra få kvarvarande lundar med ädellövträd blir nyttan enorm. Riksrevisionen föreslog 2018 istället en ökning av antalet skötselavtal, där markägaren kan avtala med samhället om att sköta sin mark med extra hänsyn. En sådan modell respekterar äganderätten och skapar goda incitament. Det är bra. 

Enligt EU-kommissionen är naturskydd orimligt lönsamt och jobbskapande. Utökade skyddsarealer inom Natura 2000 tänks ge 500 000 jobb. Vi försvarar de existerande jobben inom de areella näringarna, som strategin hotar.

Minst 25 procent av Europeiska unionens produktionsyta ska vidare odlas ekologiskt 2030. Vad bönder och konsumenter vill eller hur mycket självförsörjningsgraden kan förväntas minska, nämns inte. Denna och andra målkonflikter, exempelvis mellan klimat och miljö, behandlas inte i strategin.

Oviljan att hantera målkonflikter gör strategins förslag naiva. De förutsätts ha orimligt positiva effekter på många områden men inga negativa. Konsekvensanalyser behövs, för att säkra att man inte minskar möjligheterna att bedriva jordbruk eller cementerar högre kostnadsläge och lägre produktion. 

I slutet av strategin från EU-kommissionen  slås det fast att partnerskap ska genomsyra genomförandet. Men hela dokumentet är en topp-ner-fabrikation med problemen i tredje världen för ögonen. Partnerskap anas endast när miljörörelser föreslås få ökad rätt att överklaga tillståndsärenden. Kommissionens förslag liknar faktiskt mest ett beställningsarbete från miljörörelser. 

Strategin är på grund av alla dessa tillkortakommanden oacceptabel och bör dras tillbaka. Bred representation inklusive företrädare för fiske, jordbruk och skogsbruk från EU:s olika delar behöver nu säkerställas för att ta fram ett seriöst dokument. På samma sätt behöver en redan planerad strategi för skogsbruk tas fram, med lika vikt som en ny mångfaldsstrategi.