Efter andra världskriget startade atomåldern. Den akademiska världen ville arbeta öppet. Den svenska Atomkommitténs första betänkande var inte hemligt. Men militären ville arbeta under största möjliga sekretess. Och militären vann på knockout 1947. Även beslutet att hemligstämpla allt hemligstämplades.

Forskningsreaktorer byggdes; varav två i Studsvik och en i Ågesta vid Stockholmsförorten Farsta. Sen skulle en kommersiell reaktor byggas i Marviken. Den byggde på svensk teknik med naturligt uran som bränsle. Officiellt var den avsedd enbart för elproduktion. I hemlighet skulle även kärnvapenbränsle framställas. 

Det skulle ske genom att ta ut bränsleelement som varit i drift lagom länge, ett antal veckor, medan reaktorn var i drift. Sen skulle plutonium utvinnas ur de bränsleelementen. Det var en ytterst problematisk teknik, men skulle kanske fungerat om än med viss manspillan. 

Idén om en svensk atombomb blev allt mindre attraktiv. Den ÖB som förespråkade svensk atombomb, "Stora Bullret" Nils Swedlund, tappade inflytande då flygvapnet insåg att projektet var så dyrt att allt annat i krigsmakten skulle få hårda sparbeting. Och hur skulle bomben användas? Atombomba en sovjetisk storstad? Vanskligt värre. Atombomba invaderande fartyg? För dyrt. Svedlund gick i pension 1961. 

Själv tror jag att amerikanarna ogillade idén om svensk atombomb. Och att den förekom en del armomvridning i det tysta. Och att den utmynnade i att Marvikenprojektet lades ner, att Sverige i stället byggde ut kärnkraften enligt amerikanska koncept, amerikanska leverantörer och amerikanska licenser.   

Det öppna skeendet innefattade att säkerhetskriterierna skärptes. Marviken mötte inte dessa. 1968 ratificerade Sverige det internationella provstoppsavtalet. Plutoniumproduktion blev ointressant. 1970 lades kärnenergiprojektet Marviken ner. 

Som plåster på såret byggdes en oljeeldad panna så att Marviken kunde producera 200 MW el. Driftskostnaderna blev ovanligt höga, så den pannan användes sparsamt. Anläggningen har även fungerat som en utomordentligt bra undervisningslokal för kärnkraftutbildning.

Vattenfall har sålt anläggningen inklusive en hel del mark till ett företag med entreprenören Niclas Adler i spetsen. Det finns hamn. Det finns elledningar. Några intressenter ville bygga vindkraft men fick avslag. Adlers projekt, en skärgårdsstad med höghusbebyggelse, har motvind. Hur det går med det senaste projektet, flygbränsle, återstår att se.