Jag måste ge Robert Höglund (Folkbladets debattsida 6/2) rätt i det faktum att socialdemokratisk skolpolitik har tagit Sverige långt. Oavbruten ekonomisk uppgång mellan 1945 och 1975 möjliggjorde denna satsning på skolan.
På 1940-talet ville Socialdemokraterna framförallt skapa möjligheter för arbetarklassens barn att gå vidare mot högre studier, alla barn skulle därför ha en gemensam skolgång så långt upp i åldrarna som möjligt. Då var Socialdemokraterna positiva till klassisk bildning och i det socialdemokratiska Sverige, menade man att alla ungdomar, oavsett härkomst, skulle bringas möjlighet att studera på läroverket. Läroverken skulle alltså inte vara de elitskolor de tidigare ansetts vara, utan skolor för alla begåvade barn.
Medborgerlig och mänsklig bildning var alltså målet på 1940-talet. Men när vi ser till den svenska skolan idag är vi långt ifrån det målet. Min uppfattning är att detta är resultatet av en medveten socialdemokratisk skolpolitik under decennier.
Vad hände då med bildningsidealet? Jo, man kom fram till, genom Gunnar och Alva Myrdal redan 1946, att skolan var alltför intellektualistisk och inte stämde överens med det moderna samhällets behov. Skolans främsta uppgift var inte längre bildning utan att fostra demokratiska människor. Som draghjälp använde socialdemokratin progressiva teorier från USA, som till exempel Dewey. Dewey var “antielitistisk” och ansåg att genom att utöva demokrati i skolan kunde man fostra barn till demokrati. Kunskaper och färdigheter kom på så sätt att relativiseras och fokus hamnade på social fostran och att elevernas egna inneboende kraft att utbilda sig. Man ansåg till och med att eleverna kunde lära sig allt väsentligt i tillvaron genom att söka sig dit på egen hand. Läraren blev, på så sätt, en handledare och pedagogiska processer blev viktigare än kunnande. Denna idé kom också att genomsyra lärarutbildningen och köra den i botten.
Under decennier har sedan den svenska skolan urvattnats och tömts på innehåll, eget “forskande” och uppluckrade regler för ordning och uppförande skapade kaos på många håll. Allt detta skedde långt innan friskolereformen.
Genom att bygga undervisning på elevernas behov och intressen och arbeta med olika experimenterande metoder, glömde man skolans kunskapsuppdrag och ord som bildning fanns inte längre på kartan, eftersom man efter 1968 ansåg detta begrepp “borgerligt” och föråldrat. Samtidigt som man hela tiden producerade nya läroplaner och betygssystem, kommunaliserades skolan och blev utsatt för stora besparingar under den ekonomiska underskottskrisen 1990- 1994.
Enligt mig är det faktum att skolan, under en lång period, ägnat sig mer åt fostran än åt utbildning, uppvisat minskad studiero och sjunkande betygsresultat samt en ekonomisk “kollaps” under 1990-talet, de verkliga anledningarna till att friskolereformen lyckades. Skolpengen, som följer eleven i det fria skolvalet är inte alls ursprunget till dagens problem, utan det faktum att den kommunala skolan kört fast i sina ideologiska dogmer. Rent krasst sopade man, med decennier av urusel skolpolitik, banan för friskolekoncernerna.
Nu vill debattörerna demonisera och stigmatisera friskolorna och skyller dem för betygsinflation och höga vinster. Man påstår också inte minst från Regeringens håll, med Anna Ekström i spetsen, att friskolorna dränerar kommunerna på resurser (Aftonbladet 18/12-20). Dessutom ser man inte bjälken i sitt eget öga utan anklagar friskolorna för att göra kommunala skolor “mindre attraktiva”.
Nej, Robert Höglund, det socialdemokratiskt styrda samhället klarade inte av att sköta skolan. Min erfarenhet säger mig att “lika för alla” inte är alltid är bäst. Ingen lagstiftning, inga regler eller bestämmelser säger att inte alla barn i Sverige idag kan välja skola. Det är inte de som väljer den kommunala skolan som får den bästa utbildningen. Vad gäller sammanhållning så går många elever med utländsk härkomst och svag socioekonomisk bakgrund i friskolor och många välbeställda, välutbildade familjer väljer kommunala skolor till sina barn. Det är det som är det fina i kråksången. Att tvinga tillbaka alla barn till samma sorts skola kommer aldrig vara någon lösning.