på den postliberala tidskriften Compact magazine:s första upplaga innan DN:s Elsa Kugelberg avfärdar dess bidrag, och redaktionsmedlemmarna, som ”rödbruna” (alltså fascistiska). I förlängningen antas postliberaler utgöra ett hot även mot den svenska modellen och krattar vägen för farliga regeringsalternativ i västvärlden, nu senast när fransmännen hade att välja mellan centristen Emmanuel Macron och högerpopulisten Marine Le Pen.
Kan man genom associationer till fascismen (den ideologi som förlorade Andra världskriget) stoppa postliberala projekt från att utmana liberalismen? Liknande metoder har trots allt använts flitigt i Sverige. Exempelvis, i samband med lanseringen av tidskriften Bulletin, tankesmedjan Oikos, och SD-vänliga Svenska arbetstagarförbundet avfyrades tio gånger mer material om vad de associeras med än vad de faktiskt argumenterar för. Det säger i nuläget mer om liberaler, och vad de är rädda för, än om postliberalerna.
Jag föreslår att vi inledningsvis undersöker denna postliberalism som reaktioner på liberalismens egna tillkortakommanden. Likt realsocialismen – alltså socialismen som den blev i verkligheten – har realliberalismen nått en sorts vägs ände (för att parafrasera den framlidne filosofen Mark Fisher). Sedan 1990-talet har marknadsliberala regeringar relativt ostört genomfört en global omstöpning av våra samhällen. Allting har fått ett pris men inget erkänns ett eget värde. Och försvarandet av sådana värden – som Familjen, Naturen, Nationen –avfärdas allt oftare som just ”fascism”.
Det har emellertid blivit påtagligt att liberaler ogärna formulerar nya, gemensamma, framtidsprojekt. Mest talande är att realliberalismens marknadslösningar och internationella regelverk efter tre decennier av forskning och framsteg fortfarande inte har en plan för att hantera människoskapade klimatförändringar. Klimatkrisen är ett ”marknadsmisslyckande”, för att använda liberalismens eget språkbruk.
Här skulle den postliberala högern och vänstern även säkert lista ett antal andra misslyckanden– från stora samhällsfrågor som pandemisjukvård, integration, skolsegregation, och försvaret, till mer personliga frågor som psykisk hälsa och vad som gör livet meningsfullt. Svaret på dessa misslyckanden har länge varit – håll i er – mer liberalism! Och sedan, i takt med att liberaler tystnat i dessa ämnen, har fördömande av andras idéer blivit mer högröstade. Men i politiken finns inga vakuum, och det är därför postliberaler nu utvecklar alternativ för vad som kommer efter realliberalismen (bokstavligen).
För att återknyta till Kugelbergs utgångspunkt, utmaningen är att förstå varför franska valet står mellan ytterligheterna centrism eller fascism, varför Compact-redaktionen hyser en närmast anakronistisk längtan efter den starka socialdemokratiska staten. Det är mindre relevant hur långt högerut tidskriftens grundare, som Matthew Schmitz, kan associeras. Frågan är snarare varför människor med skilda åsikter – som sociologen Ashley Frawley, brandmannen Paul Embery, och filosofen Slavoj Žižek – valt att samarbeta för en gemensam tidskrift. Jag säger att vi för nu bör tro på sådana mötesplatser och den möjlighet de ger för argument att bytas och brytas mot varann. Alternativet är intolerant tolerans, att fördriva det öppna samhällets fiender till samhällsdebattens utmarker. Det riskerar att förvilda inte bara postliberalerna utan även de intolerant toleranta liberalerna själva.