Under senare tid har jag och kommunledningen i Norrköping anklagats för att inskränka grundläggande demokratiska rättigheter, hålla kriminella bakom ryggen och tysta medarbetare i Norrköpings kommun. Det är Moderaterna i Norrköping och i några fall enbart oppositionsrådet Sophia Jarl som står för anklagelserna.
Självklart är det minst sagt allvarliga och anmärkningsvärda anklagelser. Rimligen borde de föranleda stor uppmärksamhet och orsaka ett bombardemang av kritiska frågor och insatser från rättssamhällets och nationella mediers sida. Men om jag undantar några artiklar i Folkbladet har det varit nästan helt tyst. Ja, och artiklarna i Folkbladet, som har förmedlat det allvarliga budskapet, har inte ens resulterat i att tidningen vänt sig till undertecknad med kritiska frågor.
Jag och mina kollegor borde kanske känna oss lättade. Tystnaden kan ses som ett slags hälsotecken. Ett bevis för att anklagelserna och möjligen också avsändarna inte upplevs som särskilt trovärdiga. Men jag är inte alls lättad, utan tvärtom orolig.
Först ett par ord om en av sakfrågorna som föranlett de allvarliga anklagelserna. Det kommunala bolaget Upplev Norrköpings nuvarande ledning har upptäckt ett antal märkliga affärer inom företaget. Det handlar framför allt om ett inköp av leksaker som var avsedda för försäljning vid sommarens Marvel-utställning. Hittills har Jarls misstankar handlat om felaktig upphandling och hemlighållande av därtill kopplade dokument. Just nu utreder den nuvarande ledningen vad som har hänt, men även de auktoriserade revisorerna gör en grundlig analys. Allt ska grävas fram och redovisas. Och självklart, om det under det fortsatta utredandet visar sig att det finns brottsmisstankar ska det naturligtvis polisanmälas.
Det tillhör spelets regler att oppositionspolitiker exploaterar den här typen av affärer, men om det låg något i oppositionsrådets anklagelser om brott mot den grundlagsstadgade offentlighetsprincipen skulle det självfallet betyda slutet för mig och den nuvarande kommunledningen. Ingen som tystar medarbetare och håller misstänkta brottslingar bakom ryggen kan rimligen överleva politiskt.
Men jag är som sagt inte lättad. Under en längre tid har det debatterats flitigt hur en vildsint och onyanserad debatt på sociala medier bidrar till en brutalisering av det politiska samtalet. Överdrifter och felaktigheter gör det allt svårare veta vad som är sant och falskt. Frågan är emellertid om det verkligen är trollen på nätet som är farligast.
När etablerade politiker svingar minst sagt allvarliga anklagelser mot varandra är risken än större att förtroendet för politiker undergrävs och att en seriös och saklig debatt försvåras. Mina exempel handlar om Moderaterna i Norrköping och oppositionsrådet Sophia Jarl, men mitt principiella resonemang gäller allt och alla, från vita huset i Washington till rådhuset i Norrköping.
Jag hävdar inte att politiken är kliniskt befriad från skurkar och att alla utan undantag respekterar offentlighetsprincipen och andra grundläggande demokratiska principer i vårt land. Jag hävdar dock att nästan alla politiker jag har träffat, moderater inkluderade, är ärliga och justa och försöker göra sitt allra bästa.
Det betyder inte att vi är ofelbara och självfallet ska felen kritiseras. Och om vi misstänks för brott, ja, då hoppas jag reaktionen blir riktigt stark. Och om det är jag själv som på goda grunder misstänks, då utgår jag ifrån att Folkbladet kräver att få min kommentar innan publiceringen.