Allt började med en klocka. En sådan stor man ringde in och ut med på skolgården. Den förvarades i ett skåp i ett materielrum på skolan. En dag var den borta. Vaktmästaren och kulturbäraren Stig Wickström hade i många år oroats över gammalt skolmateriel som på olika sätt under årens lopp försvunnit från skolorna. I bästa fall förvarades de i källarutrymmen. Stig kontaktade bl.a. Anna Stenberg, ledamot av skolstyrelsen och Walter Lund, rektor för specialundervisningen. Så väcktes tankarna på ett skolmuseum. Första mötet hölls 1982. Inbjudna var politiker från olika partier, representanter från skolan, kulturen och socialförvaltningen. Man talade varmt om skolstaden Norrköping. Föregångare för en skola för alla med bl.a. en specialundervisning med många internationella kontakter. Kommunen var positiv och villiga att betala hyra för en liten lokal i Knäppingsborg. Allt arbete skulle bygga på frivilliga krafter. Flera yrkesgrupper engagerade sig. Så också elever. Ovärderligt materiel räddades. En folkrörelse var född.
Det viktiga är inte bara samlandet utan också bevarandet och utvecklingen. Betänk att inte någon person har kostat kommunen något. Ej heller pennor och papper, kaffe med bullar till alla besökare, föreläsare som med stor kunnighet bland annat berättat om Norrköpings historia och allt bläck som använts för att visa hur man skrev förr i tiden. Jag riktar en uppmaning till de som bestämmer: Var kloka, leta lokaler (kanske Lilla Holmstad), men skingra inte samlingarna. Det är inte antalet planscher det gäller utan Norrköpings skolhistoria.