Nog är det ett fattigdomstecken att vi, i ett av de rikare länderna i världen, inte kan ha utrymme för en livskraftig vargstam. Som jämförelse kan nämnas Nepal, ett av de fattigaste länderna i världen med en folkmängd som är ca tre gånger vår, men på en yta som är ungefär en tredjedel av Sveriges. I Nepal har man utrymme för en fungerande rovdjursstam, med 235 tigrar (2018) och ett stort antal leoparder och snöleoparder. Vilket ramaskri det skulle bli i våra medier om Nepal och Indien plötsligt skulle säga att de måste skjuta av hälften av tigrarna…
Här i Östergötland har vi, som värnar om rovdjuren och den biologiska mångfalden, i ett par års tid kunnat glädja oss åt att kunna vandra i ett vargrevir i norra länet. Det har Länsstyrelsen nu förstört, med sitt viltvårdande (?) beslut om skyddsjakt. Den tik som sköts visade sig vara alfahonan i reviret. När tiken nu är borta finns risk att den kvarvarande hanen börjar vandra och söka en ny partner. Årets valpar riskerar att gå svältdöden till mötes, då det inte är säkert att den ensamma hanen på egen hand klarar av att föda valparna, som nyss slutat dia men inte kan jaga själva.
Ett argument som ofta nämns i debatten om vargens vara eller icke vara i vårt land är att det är en ”liten klick” naturvärnare i storstäderna som är för en vargstam. Det är inte faktabaserat – tvärtom visar de undersökningar som gjorts att det finns en majoritet även utanför storstäderna som är för en livskraftig vargstam. Personligen går jag hellre i skog och mark och plockar bär och svamp i en tyst skog där jag vet att det finns djur av lika slag, även rovdjur, än jag går i skogen och hör gevärsskott knalla med jämna mellanrum.
Jakt må vara nödvändigt i viss utsträckning, för att begränsa skador på skogsplanteringar, skador på åkergrödor och även begränsa trafikolyckor i vilttäta områden. Ett annat alternativ skulle kunna vara att tillåta rovdjur att etablera sig i dessa områden. På sikt skulle det uppstå en naturlig balans mellan bytesdjur och rovdjur, och i trakter med gott om bytesdjur skulle rovdjuren inte ge sig på tamboskap. Nu är jaktlobbyisterna, som talar för de knappt tre procenten av Sveriges befolkning som jagar, oerhört starka och vältaliga, och dessa grupper vill naturligtvis inte ha konkurrens om sina villebråd.
Det kan vara befogat med skyddsjakt i vissa fall. Det finns kriterier som ska vara uppfyllda för att skyddsjakt ska tillåtas. Ett antal angrepp på tamboskap ska ha skett inom en begränsad tid, andra skyddsåtgärder t. ex. stängsling, ska vara vidtagna och det ska vara säkerställt att angreppen har skett av samma individ. Då kan skyddsjakt tillåtas på den individen. Tyvärr var i vart fall inte det senare kriteriet uppfyllt när Länsstyrelsen i Östergötland beslutade om skyddsjakt på en varg i Långbogenreviret. Jakten beviljades på en slumpmässig individ ur vargfamiljen.
Skyddsjakt ska alltså vara sista åtgärden för att skydda lantbrukare med boskap från angrepp av vilda djur. Bidrag till stängsling kan sökas hos Länsstyrelsen. Medlemmar i Svenska Rovdjursföreningen kan ställa upp med både kunskap och hjälp med själva stängslingen. Dessutom borde man, på samma sätt som görs i andra länder i Europa (Frankrike, Spanien, Tyskland, Polen m.fl.) utbilda särskilda hundar för att skydda tamboskap.