På senare tid har det skrivits mycket om detta beslut från både höger och vänster men även om Norrköping som stad. Till att börja med blev jag som exil-Pekingbo lite stolt att många brydde sig om min lilla hemstad och hyllade det nuvarande kulturlivet i staden. Stoltheten har nu bytts ut mot en förtvivlan och upprördhet. Jag är lite trögtänkt så därför är jag också sist på bollen i denna debatt.
Norrköping är inte snofsiga och coola Stockholm med stort utbud. Heller inte regionhuvudstaden Linköping som det alltid ekonomiskt går bra för med sitt tekniska universitet och högteknologiska industrier. Det är en stad med halvdant självförtroende genom kris och visioner.
Jag minns när mina grannar förlorade jobb på Ericsson och när Whirlpool-skylten plockades ner. Det fanns inte mycket kvar, men långsamt växte självförtroendet med hjälp av underdog-mentalitet och en kulturpolitik som trodde på staden. Många vittnar om stöd av stadens kulturpolitik, inte bara med pengar utan också med lokaler.
Ett kulturliv växte ur ruinerna av ett gammalt industriområde, något levande tog plats mitt i staden. Verkstan konsthall och Hallarna växte upp kring redan etablerade institutioner som Stadsmuseet och Arbetets museum. Och med dem dök det också upp självbärande restauranger. Men nu ska alltså kulturförvaltningen inordnas under kontor som sysslar med tillväxt och näring.
Nu när kulturlivet ska manglas in under kapitalistlingot och vara lönsamt eller ”självbärande”, är jag inte så säker på att man är mån om stadens själ. Våga älska Norrköping och låt Norrköpingsborna njuta av kulturutbudet.
Jarl visar sig okunnig om kulturarbetares förutsättningar när hon beskriver en gnällig kulturelit som inte vill tjäna pengar. Hon tycker att kulturen ska stå på egna ben utan bidrag. De flesta kulturarbetare i vårt land, jag själv inkluderad, lever inte på bidrag. De hankar sig fram på extrajobb vid sidan av sin praktik. Dessutom ofta i välfärden, så de behöver inte ens ställas mot undersköterskor som Jarl gör i sin debattartikel. Ibland trillar något enstaka kulturstipendium in som gör att vi kämpar på trots osäkra förhållanden, men lever gott på samhällets bekostnad gör vi inte.
Dessutom är kulturen på många håll redan självbärande då den ofta utförs för att skaparen drivs av en vilja och inte av pengar. Den är till för att utforska ämnen, lyfta frågor och leda till nya tankar. I den mån är den ofta värdelös, då det inte finns något monetärt värde i det. Och låt den vara det. Ofta känner jag mig själv värdelös när ingen läser mina texter och förlag refuserar mig, men jag finner mening i strävan.
Kulturen kanske ska ha mindre medel i kristider för att kommunen ska klara av grunduppdraget? Men betyder det att den inte ska få stöd överhuvudtaget? Måste den också mätas och bidra till tillväxt? Vem ska gå Lucia-tåg på äldreboenden när kulturskolan är borta?
Jag har varit stolt över att ha komma från Norrköping, folk har pratat gott om den vackra staden med det rika kulturlivet. De senaste dagarna har jag skämts. Under flera år har jag tyckt att det har varit kul att komma hem och besöka Norrköping, kommer jag det i fortsättningen? Jag får väl åka ut till syrran i Åby.
Låt kulturen vara ett andrum från samtidens nyttoaspekt och en fristad från konsumtion. Det kanske till och med är extra viktigt i svåra ekonomiska tider. Låt kultur roa och vara värdelös.