Det visade Europeiska centralbanken i en rapport från 2003. År 2024 har situationen inte förändrats enligt preliminära uppskattningar. Det är därför dags att stoppa slöseriet i offentlig verksamhet. Här föreslås en modell för produktivitet inbäddad i statsbudgeten.

1. Offentlig sektor och näringslivet sätts i onödan mot varandra 

Såväl vänster som höger ställer idag näringslivet och offentlig sektor mot varandra. Produktivitet mäts ensidigt med hur marknaden omvandlar resurser till varor eller tjänster i en produktionsprocess. I nationalräkenskaperna antas därför den offentliga konsumtionens värde vara lika med dess kostnad. Det innebär att produktivitetstillväxten i offentlig sektor i praktiken definitionsmässigt är lika med noll. 

Detta gör att vänstern ser välfärdsbygget som en nettokostnad som medborgare och näringsliv betalar via skatter oavsett hur hög den kan bli. Borgerligheten ser välfärdssektorn som en belastning för medborgarna och näringslivet. Skattenotan för välfärden ska därför göras så låg som möjligt genom att göra välfärdssektorn till en låtsasmarknad.

För att produktiviteten i offentlig sektor ska höjas krävs att dagens offentliga verksamhet kan finansieras till en lägre kostnad, eller att man till samma kostnad kan erbjuda en högre välfärdskvalitet. Frågan är hur man ska uppnå detta.

2. Näringslivet och offentlig sektor är varandras förutsättningar

Nyare forskning visar att högre produktivitet nås bäst när offentlig sektor och näringsliv fungerar som varandras förutsättningar. Produktivitet i ekonomin påverkas av kvaliteten i det humankapital som tillhandahålls av offentlig sektor. En effektiv offentlig sektor med ett skol- och utbildningsväsende av hög kvalitet, väl fungerande hälso- sjukvårds- och försäkringssystem ger därför högre tillväxt. Det finns omfattande forskning som idag visar ett starkt samband mellan länders resultat på internationella prov, som PISA, över tid och ländernas långsiktiga tillväxttakt. Det behövs därför en dynamisk produktivitetsmodell, där näringslivet och offentlig sektor ömsesidigt påverkar varandras förutsättningar för ökad effektivitet. 

3. Produktiviteten behöver bäddas in i statsbudgeten

Kumulerade brister på effektivitet i olika sektorer tolkas idag som brist på resurser och hanteras av staten i efterhand genom kostsamma reparativa åtgärder och kontraproduktiv tilldelning av extra resurser.

Statsbudgeten styrs utifrån finansiella stuprör trots att enskilda anslag under ett och samma utgiftsområde kan ha en systembetydelse för flera sektorer samtidigt. Cementerade utskott i riksdagen och brist på horisontell anslagsstyrning inom regeringskansliet leder till en enorm suboptimering och förhindrar finansiella synergier i budgetstyrning. För att offentlig sektor och näringslivet ska bli mer produktiva krävs att regeringen och riksdagen proaktivt bäddar in produktivitet som en systemdimension i statsbudgetprocessen.

Alla politiska beslut hanteras idag genom en gemensam beredningsprocess och detta ger regeringskansliet unika förutsättningar för att, genom en utvecklad horisontell styrning av statsbudgeten, fungera som en synergimotor, ett finansiellt hävstång och systemfaktor för ökad produktivitet i offentlig sektor och näringsliv.

Den sektoriserade styrningen av myndigheter, kommuner och regioner gör att överbemanning utanför kärnverksamheten har blivit en ohållbar kostnad. En ökad produktivitet förutsätter därför att offentliga medel styrs med fokus på välfärdens kärnverksamhet. En tänkbar lösning är att myndighetsinstruktioner och regleringsbrev omformas för att kunna styra skattemedel till välfärdens kärnverksamhet. Regleringsbreven är idag överlastade med ett gytter av sektoriserade detaljuppdrag och behöver systemutformas så att myndigheter med närliggande uppgifter kan styras genom ett gemensamt regleringsbrev för kunna arbeta i kluster med fokus på systempåverkande åtgärder.

Idag finns det sammanlagt 182 ”ad hoc-styrda” riktade statsbidrag som går till kommuner och regioner. De riktade statsbidragen har ökat i både antal och omfattning. Riktade statsbidrag behöver därför bli systemstyrande, så att kommuner och regioner kan arbeta i lärande kluster, där de mindre effektiva lär sig av de mest effektiva när det gäller hantering av skattemedel.