Låt det bli sagt med en gång: DN:s mångåriga USA-korre Martin Gelin har skrivit en utmärkt bok om rasismens USA - Den vita stormen. Den är skriven i återhållen vemod och raseri. Han inleder boken med att berätta att han själv nyligen blivit amerikansk medborgare. När han skickar en bild av sig själv vid den amerikanska flaggan svarar en av hans vänner ironiskt: ”Välkommen till det sjunkande skeppet”. Undertiteln på hans bok är på många sätt logisk och sticker ut: Rasismens historia och USA:s fall. Det är ett konstaterande; mycket mer än en fråga.
Man anar vid läsningen hur han allt mer gått från hopp till förtvivlan. I en tidigare bok från 2009 skildrar han Barack Obamas väg till Vita Huset. Titeln på den boken var "Det amerikanska löftet." Hans nya bok handlar om hur den vita rasismen sliter sönder landet och demokratin.
En av många styrkor med Gelins bok är att han själv bott så länge i landet, att han har haft många och goda möjligheter att resa, samla material och intryck från praktiskt taget hela den amerikanska kontinenten, och särskilt platser som fått historisk betydelse.
Så till exempel när han berättar om Thomas Jefferson, USA:s tredje president och den som anses vara författaren till den amerikanska konstitutionen med formuleringen att ”all men are created equal”. Skrivandet skedde vid Jeffersons vackra gods Monticello där han själv hade hundratals slavar. Gelins text får piskrappen att överrösta myterna. Han slår fast att inbördeskriget handlade och slaveriet och inte om sydstaternas rätt till självständighet som det än i dag påstås av Trumpismens högerradikaler. Även om Nordsidans seger innebar att slaveriet förbjöds så hade nya raslagar – de så kallade Jim Crow-lagarna – något årtionde senare utraderat den segern. Och rasismen och segregationen levde sedan kvar i Sydstaterna ändra fram till mitten av 1960-talet. Som Martin Gelin själv konstaterar: Varje framgång för medborgarrättsrörelsen blir kortvarig och följs av en långvarig motreaktion, en backlash.
Gelin målar upp tydliga bilder, magnetiskt tydligt. Som när han skriver om "den tömda poolens politik"; när afroamerikaner fick rätt att bada i offentliga pooler. Då såg demokratins myndigheter till att helt enkelt tömma poolerna, fylla dem med jord och asfalt. Hellre inga pooler alls än att svarta och vita skulle bada i samma vatten.
Den bilden kan fungera som en metafor för USA även på flera andra områden. Martin Gelin sätter i boken fingret på vita medborgares korttänkta motstånd mot en allmän, generellt fungerande välfärdspolitik. Det motståndet handlar egentligen inte om rädsla för ökade skatter eller önskan om frihet från statlig styrning, utan främst om en motvilja att dela trygghetssystem med andra grupper, läs svarta. Då betalar man hellre mer i form av dyrare, privata försäkringsavgifter och får sämre vård och välfärd än om det i stället, som i Norden, var bekostas med ett solidariskt fungerande skattesystem. Den vita stormen är en rasande, magnetisk stridsskrift mot den djupt rotade rasismen som alltsedan grundandet förgiftat det amerikanska samhället. Och där det republikanska partiet, dompterat av Trump, har bestämt sig för att ”vinna val genom att mobilisera de mest våldsamma nationalisterna och förhindra motståndarna från att rösta”. En utveckling som ytterst även hotar den amerikanska demokratin.