Med Tidöavtalet har den svenska liberalismen ställt sig med en fot i graven. Sannolikt. Om det avtal som Johan Pehrson skrivit under också godkänns av den liberala riksdagsgruppen har inte bara meningen med grundläggande beslut på Liberalernas landsmöte utan också väsentliga liberala ideologiska principer nu begravts i historien.

Om den i princip rent kosmetiska frånvaron av sverigedemokrater i ministerlistan är det som gjort det möjligt för Johan Pehrson att i utbyte mot en egen ministerpost backa upp regeringen Kristersson så ligger gränsen för ett rejält liberalt självbedrägeri nära. 

 Även om SD nu inte kommer attv få någon statsrådspost så kommer deras inflytande på regeringsmakten att bli mycket stort. Med det avtal som nu skrivits mellan M, KD, L och SD kommer SD att få både ett samordningskansli vid regeringen och ett antal politiska tjänstemän placerade på de olika departementen. De kommer med den makten att ha stort inflytande och många gånger av avgörande betydelse för politikens inriktning och för hur det svenska samhället ska förändras.

Från de politiska bedömare som hittills haft möjlighet att lite mer i detalj granska vad partierna sagt om innehållet i Tidöavtalet står det klart att vinnarna är Sverigedemokraterna och den stora förloraren är Johan Pehrson och Liberalerna. De har fått ge vika på många av sina viktiga kärnfrågor. Förvisso ser det ut som att de kommer att få inflytande över skolpolitiken, men de har samtidigt fått vika ner sig för i första hand Sverigedemokraterna i frågan om migration och på rättsområdet. Ulf Kristersson och Åkesson har om migrationen sagt att det med den planerade politiken blir ett paradigmskifte. 

 Det som väntas efter statsministeromröstningen är budgeten. Där skulle den liberala riksdagsgruppen kunna säga nej till en regering som så uppenbart gjort sig beroende av ett parti med rötter in till svensk nazism och extremhöger. Där finns möjligheten att fingranska hur de politiska prioriteringarna de facto ser ut. Med de signaler som kommit ut redan från Tidöavtalet borde det inte vara så svårt för de i riksdagen som vill värna viktiga liberala värden att säga nej och för Liberalerna som parti att från sin partiledare kräva att han distanserar sig från samröret med Sverigedemokraterna. Ett parti som hade fått gamla socialliberaler och genuina liberaler som Torgny Segerstedt att med kraft göra allt för att stoppa och motarbeta. Än finns det möjlighet för Liberalerna att rädda aniktet. Men har de den ryggraden?