Vem hör vågorna? De väldiga. De som finns där ute, som alltid har funnits där och som alltid kommer att finnas där. De som bevittnat sjöodugliga båtars kölar. De som bevittnat drunknade människor. De som spolat upp döda barn på okända stränder.
Vem hör vågorna? Säkert inte den som sitter i ett stort kontor i Bryssel, den vars bils värde motsvarar 10 000 flytvästar. Och som därtill tänker på sin skräddarsydda kostym som väntar på att bli hämtad i London eller Paris.
Vem hör vågorna? Kanske de som borde. De som ska väga ett människoliv i förhållande till en ytterligare väljarröst eller tillväxtprocent. De som ska väga ett människoliv i förhållande till sitt eget samvete, i den mån de har ett.
Vem hör vågorna? Säkert den som stiger ombord i en trasig båt. Säkert den som sitter i fören och håller sitt barn tätt intill sin barm. Och säkert den som sätter sitt sista hopp till Gud. Ett hopp om att inte drunkna i de väldiga djupen.
Djupen där man finner människokroppar som inte vägde tillräckligt mycket i den europeiska humanistiska kalkylen. De djup som döljer politikernas svek. Ett svek som fick tjänstgöra som bödel för de som ligger där på havets botten. De som inte längre hör vågorna.