Därför borde grundlagen rörande statschefen ses över. Kungen borde befrias från uppdraget som statschef, och så även hela kungahuset från sina i lag påtvingade bojor. Samtidigt med detta skulle svenska folket befrias från den extra skattebörda som det kungliga apanaget, slotten, hovstaten och tjänstefolket drar med sig. Rollen som statschef borde då lämpligen kunna tas över av riksdagens talman.
Det borde vara lämpligt att utmönstra denna föråldrade och demokratiskt förkastliga ordning där statschefen ärver sitt ämbete. Den roll som kungen har borde i stället i en sekulär, liberal demokrati med självklarhet nu kunna läggas över på en folkvald företrädare. En naturlig lösning skulle vara att riksdagens talman i sin egenskap av representant för den yttersta, samlade svenska folkviljan också får bära upp rollen som ceremoniell statschef för Sverige.
För kungafamiljen skulle befrielsen innebära att de äntligen blir fullvärdiga, fria medborgare i sitt eget land. Även om kungen sedan 1974 har rösträtt så tvingar lagen såväl honom som alla prinsar och prinsessor att vara av evangelisk-luthersk tro. De kan heller inte fritt gifta sig och välja livspartner. Ett giftermål måste, enligt lag, godkännas av såväl regenten som den svenska regeringen. Den som bryter mot det förlorar sin rätt till kronan. Bara det gör hela monarkin till en anomali i 2020-talets Sverige. Förutom att rätta till det i grunden felaktiga med en ärftlig monarki skulle en förändring också innebära en ekonomisk vinst för staten. För skattebetalarna kostar kungahuset med all kringverksamhet i form av de av staten betalda och för kungahuset gratis att disponera slotten, hovstaten med riksmarskalk, ståthållarämbete och alla övriga stöd, enligt siffror från Republikanska föreningen, närmare 1500 miljoner per år. Merkostnaden jämfört med motsvarande republik är, enligt samma källa, 1 170 miljoner kronor per år. Jämför gärna här med republiken Finland och dess motsvarande kostnader.
Redan nu borde det vara självklart att hela hovstaten och kungahuset blev hanterat som en vanlig anslagsdriven myndighet. Men så är det inte. Med tanke på de summor staten betalar för monarkin är bristen på insyn i kungahusets ekonomi iögonfallande. Vore den en myndighet skulle även statschefen omfattas av offentlighetsprincipen och vara möjlig att granska. De trevanden som hittills gjorts för att kunna öka insynen i de kungliga verksamheterna och i kungahusets ekonomi har aktivt motarbetats från hovet. Och politiken har då mjäkigt vikt sig.
Lika klart som det är att staten och skattebetalarna skulle stå som vinnare vid en avskaffad monarki lika klart är att ett från statlig finansiering bortkopplat kungahus skulle klara sig väl ekonomiskt. Den privata förmögenhet som det samlade kungahuseten byggt upp sedan den franske marskalken Jean Bernadotte kom till Sverige för att 1818 bli kung Karl XIV Johan är betryggande. Bara kungens privata förmögenhet och tillgångar har uppskattats till omkring 600 miljoner kronor. Där finns allt från fastigheter till egna bolag och en omfattande svensk aktieportfölj. För Sverige som land finns det ingen rimlig anledning till att vare sig fortsätta ge understöd till en monark med familj eller att hålla fast vid ett statsskick som tiden sprungit förbi. Tiden är nu mer än mogen för en rejäl översyn.