Att cykla i Norrköping är sannerligen en fröjd. Inte nog med att vi cyklister tränas i demokratisk samverkansanda då vi saknar cykelbanor så har vi även fått dela med oss av de få cykelbanor vi faktiskt har. På cykelbanorna samverkar vi med hundägare som alltmer sällan har sin fyrbenta bästis av kamphundsras kopplad, barnfamiljer som låter sina små telningar löpa amok och diverse människor med gamnacke till följd av överdrivet tiktokande. När vi kommer till trafikljus så är dessa sällan eller aldrig automatiserade vilket gör att vi måste stanna och vänta långa perioder. Detta är fantastiskt för återhämtningen. Vi ska också stanna vid varje övergångsställe för att släppa fram bilister och detta härdar ju våra lungor när vi drar i oss bilars och epatraktorers avgaser.
Det är också fantastiskt att alla kombinerade cykel och gångvägar samt cykelbanor är väldigt yteffektivt planerade vilket gör möten med hundägare, barnfamiljer och mobilzombies (både till fots och på cykel) väldigt spännande då jag älskar ett ordentligt adrenalinpåslag orsakat av en wobblande mobilzombie! Att nästan krocka med någon som har näsan i tiktok är ju också väldigt mycket mer kostnadseffektivt än besök på valfri nöjespark så man kan inte annat än att jubla över detta!
Sist men inte minst är det helt fantastiskt med alla dessa vägarbeten inne i stan, detta gör stadsscyklingen till ett spännande träningspass i den actionfyllda sporten Cyclocross! Det är verkligen en fröjd att cykla i Norrköping, cykelstaden som fortsätter att imponera!