Sten Lennquist fråmn Söderköping har arbetat mer än 40 år som kirurg och före sin pensionering även professor och klinikchef vid Universitetssjukhuset i Linköping.
Ur allt detta har också växt fram något positivt. Ett exempel är vår sjukvårdspersonal som gör ett enastående arbete där många tar sig an arbetsuppgifter som ligger långt utanför det egna kompetensområdet, vilket gjort att sjukhusen genom omdisponering av resurser än så länge kunnat ge fullgod vård åt alla som behövt, även om pandemins natur gör att alla liv inte kan räddas.
Vi har också dragit lärdomar. Jag tror och hoppas att Sverige går ut ur det här som ett land där man nu förstår att man måste ha en beredskap för att hantera de kriser som till följd av samhällsutvecklingen kommer att fortsätta att drabba världen. Det är för sent att upptäcka att vi saknar skyddsutrustning och testmateriel när pandemin redan är här. Den strategi som Sverige valt i hanteringen av krisen kommer förhoppningsvis att noga utvärderas som beslutsunderlag till nästa gång vi drabbas av något liknande. Så visst har vi lärt mycket av detta och kan lära oss ännu mer.
Men det finns också andra lärdomar som är viktiga. Innan Covid 19 fanns ett ganska brett spektrum av uppfattningar om hur man skulle ställa sig till den ultimata kris som hotar att förgöra allt liv på jorden om ett inte allt för avlägset antal generationer. Vetenskapen har på ett övertygande sätt visat vart vi är på väg om vi inte vidtar radikala åtgärder, och företrädare från miljörörelsen har förmedlat det budskapet till oss på ett sätt som knappast kan gå någon förbi. Ändå har vi inte lyckats ändra vår kompasskurs från att på sikt leda rakt in i en irreversibel samhällskollaps.
Dagens debattör hyllar sjukvårdens enastående arbete.
Vad har då Covid 19 visat oss? Uppbromsning av produktionen och ett till stora delar inställt resande har haft dramatiska effekter på utsläppen av miljögifter. Beräkningar visar att de minskade koldioxidutsläppen bara i Kina potentiellt kan rädda livet på tusentals människor, och liknade siffror börjar komma från länder i Europa med liknande restriktioner. I debatten runt detta hävdas att Covid 19 ändå inte kommer att ha några positiva effekter på miljön eftersom den effekt vi ser nu kommer att elimineras när produktion och resande drar igång för fullt ”och då kommer miljöfrågor inte att prioriteras”.
Då kommer den mycket provokativa frågan: Ska vår strävan verkligen vara att återgå till den konsumtionsnivå vi hade innan Covid 19? Är det självklart att vi ska gå tillbaka till samma kompasskurs som vi hade innan krisen? Den kompasskurs som någonstans bortom horisonten leder oss mot en bestående och ännu mer omfattande kris om vi inte lyckats korrigera den, vilket vi hittills inte lyckats med.
Covid 19 har visat oss en annan sak. Nämligen att vi klarar väldigt mycket ganska bra med mindre resande. Möten och diskussioner via webb fungerar alldeles utmärkt när man blir van vid det och sparar både en massa tid och en massa pengar. Och vi kanske kan överleva utan att resa lika mycket på fritiden som vi blivit bortskämda med. Vi bor i ett av de vackraste länderna i världen där ett liv inte räcker till för att se allt vacker som finns, ändå har Sverige världens mest resande folk i förhållande till folkmängd. Är det möjligen något vi kan minska på för att rädda miljön?
Uppbromsning av produktionen och flygplan på marken istället för i luften har haft "dramatisk" påverkan på utsläppen av miljögifter, skriver Sten Lennquist.
Sverige har under de senaste decennierna präglats av en närmast skenande överkonsumtion. Vi fyller vår tillvaro med alltmer materiella värden, väldigt mycket som vi inte behöver eller ens har tid att använda fullt ut. För att få råd med allt det här arbetar vi mer och mer och tappar bort att ta hand om varandra och våra barn, som vi snart bara kommunicerar med via mobiltelefonen. Frågan är om allt vi samlar på oss och konsumerar verkligen gör oss lyckligare. Sett ur en äldre generations perspektiv blir svaret - även med en kraftansträngning för att vara objektiv – ett mycket tydligt nej.
Att minska vår konsumtion kräver solidaritet och förmåga till omställning, men Covid 19 har visat både förmåga till omställning och prov på solidaritet för att uppnå ett för alla angeläget mål. Det kräver att alla tar sitt ansvar så att inte bara vissa grupper drabbas. Men det finns sätt där alla kan ta ett ansvar, till exempel genom att gå ned i arbetstid för att kanske i stället få mer tid att ta hand om varandra och sin familj. Vi kan skapa inhemska arbetstillfällen genom att själva producera i stället för att utnyttja arbetskraft i fattigare länder till att göra det för bedrövlig lön under bedrövliga förhållanden för att göra egen profit. Det skulle också göra oss mer motståndskraftiga för internationella kriser.
Jag är inte ekonom och kan inte presentera lösningar på hur det här skulle kunna genomföras på ett så solidariskt sätt som möjligt, inte bara ur ett nationellt utan också ur ett globalt perspektiv. Däremot kan jag ställa frågan: Vad är alternativet om vi inte gör det? Vi ska naturligtvis fortsätta att arbeta med tekniska lösningar, men sannolikheten för att vi kan hantera miljöhotet med enbart tekniska lösningar utan kombination med minskad konsumtion måste - baserat på vad vi vet idag - bedömas som mycket liten.
Omslaget till Sten Lennquists senaste bok (2018) som ger en bild ”från insidan” av svensk sjukvård och krisberedskap.
Om man vill betrakta det här ur ett litet djupare filosofiskt perspektiv, skulle man (med risk att verka makaber) kunna se Covid 19 som ett utslag av naturens vishet.
Ju mer man tränger in i naturvetenskapen, ju mer fascineras man av den fulländning som präglar naturens olika arter och samspelet mellan dem, något som nog alla är överens om, vare sig man tror att det enbart är resultatet av en serie slumpartade processer eller är styrt av en skapande kraft. Människan är unik som art genom sin förmåga att påverka naturen. När den påverkan går för snabbt, uppstår en ”överhettning” i systemet med klimatpåverkan som följd. Uppkomst av en pandemi befrämjas av naturföroreningar, och dess spridning befrämjas av ökat resande och urbanisering. Kanske är en pandemi naturens ”överhettningsskydd” som tvingar oss slå av och kyla ned maskineriet. En klok kapten tar lärdom av det och startar inte på samma varvtal igen. Kanske är det dags för mänskligheten att visa samma klokhet.
Och ett väldigt bra tillfälle att göra det kanske är just nu, när vi går ut ur en kris som svetsat oss samman inför ett yttre hot och som visat att vi kan göra omställningar i samhället, och även leva utan åtminstone delar av den överkonsumtion som fram till den här krisen präglat vår välbeställda del av världen.