Nyligen anlände den sista stora SCB-mätning av väljarsympatier som publiceras före valet. Läsningen lär ha skapat oro på flera partikanslier. Valfeber kan i sin tur lätt fresta till en mer vulgär ton i debatten och möjligen till rena osanningar. Redan nu översköljs vi som väljare med allehanda utsagor om sakernas tillstånd. På den världspolitiska scenen har begreppet Fake news etablerats genom Vita husets nuvarande hyresgäst. Även här i Sverige anser många publicister det traditionsenliga skämtet 1 april, av uppenbar anledning, överspelat.
Men nog finns tomtebloss av hopp. Ett sådant var March for Science, en serie marscher som avhölls i Washington DC och över 600 andra städer runt om i världen den 22 april förra året. Marschen ville vara en rörelse ovanför partipolitiken för att fira vetenskapen och dess betydelse i vardagen. Mottagandet av denna rimliga - på gränsen till harmlösa - paroll har varit så massivt att det uppenbarligen slagit an en sträng hos många av oss.
Inför höstens val sker ytterligare ett initiativ utifrån tesen att politiker som lutar sig mot vetenskap fattar kvalitativt bättre beslut. Under den något förnumstiga hashtagen ”hurvetdudet” ryms en partipolitiskt obunden kampanj av ett 80-tal anslutna organisationer. Här återfinns företrädare för företag, myndigheter, ideella föreningar, universitet och högskolor samt fackliga organisationer. Den förenande faktorn är viljan att låta vetenskaplig kunskap spela större roll i valdebatten.
Är politik verkligen något objektivt, kan nu någon undra. Självfallet inte. All politik utgår från värderingar - öppet redovisade eller mer implicita. Men för att forma värderingarna behövs förhoppningsvis någon slags omvärldsanalys som i sin tur mår bra av att grundas i empirisk fakta där sådan finns att tillgå. En politisk debatt blir vanligen både spänstigare och mer klargörande ifall man träter om just skilda värderingar, snarare än väsensskilda påståenden om verkligheten.