Protester mot politikers inkompetens provocerar nu mer än vattenbristerna och rekordtemperaturerna i Europa.

Nya politiska alternativ hålls undan från allmänheten. MP som dalande stjärna kan man flitigt läsa om på ledarsidor men inget om rörelsen/partiet Klimatalliansens som erbjuder ett skinande nytt parlamentariskt lösningsalternativ. Klimatalliansen och Mp är förvisso båda klädda i gröna nyanser men är två helt olika karaktärer. Den ena en trött miljöboomer, den andra en klimatradikal.

Mp:s språkrör Per Bolund förkunnar hur fel det är med klimataktivister som gör folk förbannade. Man gör sällskap med moderater och kommer säkert att bilda en allmän politisk front emot aktivism. Per Bolund menar att de istället borde engagera sig politiskt.

Johan Ehrenberg på ETC skriver: ”…klimatomställningen är en börda för de besuttna…” och hur omöjligt måste det inte framstå för ungdomar som ännu inte snärjt sina sinnen vid de besuttnas ordning och tanke:

Vad ni än gör ungdomar, ställ inte till med något. Och om ni ändå måste göra något vettigt, gör åtminstone något klassiskt meningslöst.

Polariseringen har erövrat klimatfrågan. Vi ser idag en allt tydligare allians av politiker från vänster till höger som inför valet avsäger sig klimatkrisen samtidigt som rörelsen/partiet Klimatalliansen tvärtom söker en samling kring klimatkrisen från vänster till höger.

Sprickan mellan ungdomar/vetenskap och det politiska etablissemanget späs på varje dag. Hur nära är vi en våg av civil olydnad och fler handfasta protester? Hur mycket mer av politisk uppgivenhet tål demokratin?

Aktioner i Göteborg, på Bromma flygplats, stämning mot staten är några av de senaste månadernas klimatprotester och det kommer att öka lavinartat. Samtidigt som etablerade och normalt sett strålande tänkare gömmer sig under filten.

Birger Schlaug, sluta dröm om gamla tiders MP som förlorat sin själ och beklaga dig över oförmögna gammelpolitiker eller försjunk i Elin Wägner-nostalgi. När det nu finns ett alternativ som bryter dödläget så ska det istället ironiseras över talespersonen Gudrun Schyman eller irritera sig över att jag och några andra från Klimatalliansen ”smyger omkring och småjävlas med De gröna” när vi var på plats i Almedalen under Bolunds tal. En parlamentarisk öppning för att göra något åt klimatnödläget undanröjs med spekulationer och intellektuellt pedanteri. Eller med den nya maskroskrigsretoriken, att inte splittra. Den huvudlösa strategiprincipen att undvika det bästa alternativet för att hjälpa de etablerade och dokumenterat klimatodugliga alternativen slås möjligtvis endast av Göran Greiders strategitänk och en röst på MP för sossarnas skull. Ideologiska betongfundament som blockerar vägen för klimatambulansen.

Gruppen hobbybekymrade krönikörer och experter fylls på varje dag. Det enda som står sig är forskare som varnar för katastrofer efter en tinande permafrost på Arktis, om dödsfall och flyktingströmmar från Asien och så vidare. Vi ser en utbredd ”faktaresistens” – jag tror, men bryr mig inte – som faktiskt är på väg att bli politiskt korrekt. 

Det är uppenbart att vi inför valet behöver en ny tydlig progressiv samling kring vad som är det mest progressiva man kan ägna sig åt idag, klimatproblemet. Den inbegriper en förnyelse av demokrati, ekonomi, tillväxt och vad som i grunden skapar en hållbar välfärd.