Jag har det ärofyllda uppdraget att sitta i Utbildningsnämnden i Norrköpings kommun. Detta uppdrag medför bland annat att jag får förmånen att möta både personal, barn och ungdomar samt föräldrar och anhöriga.
Det jag ofta tänkt på är att jag skulle vilja möta de individer som inte har möjlighet till att ta del av den utbildningsverksamhet vi bedriver i kommunen. Individer som jag i mitt uppdrag, inte på ett lika naturligt sätt möter. Jag mötte Sara, som arbetar som undersköterska och är ensamstående mamma. Hon kände igen mig och visste att jag arbetade med politik. Hon talade om för mig att hon så gärna skulle vilja att hennes dotter skulle gå i förskola, men att hon dessvärre inte hade råd med detta. Sara menade att hennes grannar hjälpte till med att ta hand om dottern och se till så hon åtminstone får mat och annan form av omsorg.
Jag och SSU Östergötland tycker inte detta är acceptabelt. Varför ska föräldrars oförmåga att betala barnomsorgsavgiften påverka den tredje parten, i det här fallet barnet. Varför ska vissa barn ligga två steg före andra vad gäller bland annat utvecklingen av den sociala kompetensen, de språkliga kompetenserna och det logiska tänkandet. Ska inte mina, dina och våra barn ha samma förutsättningar för att kunna lyckas i framtiden?
En annan ojämlikhet jag kunnat identifiera inom förskolans verksamhet är att vi särskiljer de barn vars föräldrar lever på ekonomiskt bistånd och de barn vars föräldrar förvärvsarbetar. Föräldrarna som lever på ekonomiskt bistånd förväntas vara aktivt arbetssökande enligt socialtjänstlagen, men de har endast rätt till att ha sina barn på förskolan under 15 timmar i veckan. Hur går detta ihop? Varför ska barnen, även här, straffas på grund av föräldrarnas status på arbetsmarknaden?
Jag skulle också vilja att varje enhet, både lokalt och nationellt, bedrev en högkvalitativ förskoleverksamhet. För att lyckas med detta måste förutsättningarna finnas, därför tror jag och SSU Östergötland att en utökning av platserna på förskolelärarutbildningen skulle vara ett steg närmre en mer kvalitativ verksamhet.
Det talas ofta om att förskollärare borde studera till att bli lärare. Jag och SSU Östergötland skulle tvärtemot vilja påstå att de som studerat till förskollärare just vill jobba inom förskolan, inte i skolan. Därför skulle vi hellre vilja se att barnskötare fick möjlighet till att studera, på distans, till förskolelärare med bibehållen lön.
Detta både för att vi ser att andelen barn i förskoleålder ökar och att behovet av fler förskolor och förskolelärare kommer öka de närmsta åren. Redan idag är yrket ett bristyrke, vi bör därför investera i de barnskötare som redan är inne i verksamheten och som på kort tid kan bli utbildade förskolelärare. Hos dem finns redan viljan och drivet till att arbeta med yrket, nu måste vi ta vårt ansvar och se till så de får en möjlighet till vidareutveckling och kompetenslyft. Detta gynnar samhället, yrkeskåren men framförallt våra barn och ger dem större möjlighet till att lyckas i framtiden. Genom att satsa på kompetenslyft ökar vi kompetensen ute på våra enheter men också kvalitén.
Jag vill att vi ska investera i framtiden, att vi ska investera i våra barn och detta kan vi göra genom att investera i förskolan!
Därför är jag extra stolt och glad över att jag tillsammans med SSU Östergötland just drivit igenom dessa förslag på SSU: s 39 kongress som varade mellan den 11-14 augusti. Det vill säga att SSU Östergötlands förslag om:
30 timmars förskola till alla barn
Avgiftsfri barnomsorg
Barnskötare har rätt till att studera till förskolelärare med bibehållen lön
Att öka antalet förskollärarplatser på universiteten
Nu är något som hela SSU Sverige står bakom och driver mot det socialdemokratiska arbetarepartiet. Detta kan alltså komma att bli frågor som socialdemokraterna driver i valrörelsen och som eventuellt kan bli verklighet i alla våra svenska kommuner.
Detta skulle underlätta både för Sara, men också för alla de andra ensamstående mödrar som dag in och dag ut funderat på varför deras barn hamnat efter i skolan och varför deras barn inte har samma förutsättningar och rättigheter som alla andra barn. Detta är lösningar, inte bara på ojämlikheten i förskolan utan också på de sjunkande resultat vi ser i skolan.
Förskolan är utbildningens fundament och vi måste våga investera i just denna verksamhet.