Hon föddes den 13 augusti 1933. I en tid då man agade barn hårt för de skulle lära sig veta hut. Kanske det var det som gjorde att hon bestämde sig för att ingen skulle sätta sig på henne senare i livet och att hon ville rätta till det hon tyckte var fel.
Hon blev primadonna på Arbisteatern. Hon blev mamma. Hon spelade revy hos Tjadden Hellström på Lilla Teatern.
Hon gav allt till sin publik.
Några höjdare inom Landstinget tyckte Vrinnevisjukhuset skulle bli en större vårdcentral. Då beslutade hon alldeles själv, det skulle hon sätta stopp för. Hon intog Rådhustrappan och lyckades samla 40.000 namnunderskrifter och skapade en mänsklig ring av 4.800 personer runt sjukhuset. Hon räddade vårt sjukhus så det fick finnas kvar. En bedrift. Utan dess like. Hon arbetade där senare ideellt och lotsade patienter rätt.
2017 var det dags igen. Krematoriet i Norrköping skulle stängas och de döda skulle fraktas till Linköping. Hon tog till orda även då och krematoriet byggdes om och blev kvar.
Såna kruttanter behövs det flera av. Som säger ifrån och samlar folket. Lyssnar på folket.
Hon promenerade dagligen i Norrköping. Kände många, stannade och pratade och undrade hur de hade det. Brydde sig. Hämtade sin lunch dagligen på en lunchrestaurang i centrum. På hennes 90 årsdag ordnade dottern mottagning på De Geerhallen med bubbel och kaffe och tårta. Nästan 150 personer kom och hyllade. Höll tal och sjöng för henne. Lars Stjernkvist tackade för alla gånger hon skällt på honom. Tack, sa han, då fick jag tänkta till ett varv till. Ofta hade du rätt.
Det som inte fick hända, hände. Hon ramlade. Bröt lårbenshalsen. Opererades och blev svag i musklerna. Kunde inte ta sig till toaletten på egen hand. Kunde inte duscha på egen hand. Kunde inte förflytta sig till Tv:n på egen hand. Kommunens hemtjänst kom på flera korta besök dagligen. Hon önskade att hon hade någon hos sig dygnet runt. Ville vara på något äldreboende där de såg till henne. Dottern kämpade. Svaret blev nej. Väntetiden var cirka sju månader. Skulle hon överleva sju månader? Hon vägde drygt 30 kilo och var skör. Dottern grät varje gång hon lämnade henne. Hon såg hennes rädda ögon. Dotterns arbete var förlagt till Stockholm minst två dagar i veckan. Svärsonen lagade pannkakor och gjorde Jansson till sin svärmor. Det tyckte hon om. Det var lättare att äta, mot det kommunen kunde erbjuda.
Kommunen är skyldig att ordna förskoleplats på fyra månader. Varför gäller inte samma regler för de äldre? Varför får det ta längre tid? Är det så här kommunen vill tacka Berit Vilma Viktoria Malmqvist för allt hon gjort? Är det så här det är att bli gammal i Norrköpings kommun? Tänk om jag också får det så här? Varför finns inte platser till de äldre? Demografin går att räkna ut i förhand.
Mitt hjärta blöder för Berit. Tårarna kommer för alla som får ha det så här i slutet av sina liv. Hur tänkte ni som styr? Hur räknade ni ut vad som behövdes? Till alla dom som byggt vårt samhälle. Livets slutskede är lika viktigt som livets början. Den sista tiden ska vara trygg. Trygg i förvissningen att någon finns där. Dygnet runt.