Med jämna mellanrum publiceras undersökningar av hur svenskarnas förtroende utvecklas över tid. Som kontrast till larmen om systemkollaps ökar förtroendet för polisen och flera andra samhällsinstitutioner enligt senaste Förtroendebarometern från MedieAkademin. För majoriteten av samhällsinstitutioner, företag, medier och partier är läget stabilt eller lite uppåt.
Även förtroendet för fackliga organisationer vänder uppåt. Begreppet ”facket” är i sig självt en vansklig generalisering. I Sverige finns 55 fackförbund med betydande skillnader sinsemellan. Med reservationen tillhör facket de institutioner där förtroendet stärkt mest senaste året, om än från blygsamma nivåer. Sedan tidigare vet vi att förtroendet för olika förbund varierar. Ett uppenbart mått på något slags förtroende är hur många som väljer att bli medlem. Trendmässigt växer akademiker- och tjänstemannafacken medan arbetarfacken har problem. Begreppet ”anseende” mäts också av Nordic Brand. Senast ligger Jusek och Sveriges Ingenjörer i topp med index 66 på den hundragradiga skalan medan Kommunal med 49 återfinns i botten.
Det generellt ökande förtroendet för den fackliga branschen är glädjande och upp till förbund och federationer att förvalta. Fortfarande tycks en och annan mena att inget väsentligt skett sedan 70-talet som därmed missar behovet av uppdaterade och individanpassade organisationer. Å andra sidan finns de, inte minst unga, med naiv syn på förmågan att klara sig ensamma på en allt mer komplex arbetsmarknad.
Mellan dessa stereotyper finns betydande möjlighet att ta facklig position. Men det kräver förmåga att förklara poängen med gemensam organisering i vår tid. Det kräver också att den fackliga servicen och det individuella stödet är relevant och högkvalitativt också för den majoritet medlemmar, befintliga och potentiella, utan problem på jobbet. Båda dessa fackliga ben behövs för att attrahera framväxande generationer av solidariska individualister.