Statsministern berättade i sitt tal i år att hans företrädare 1918 var rädd för extremistiskt våld vid en omröstning om rösträtten. Löfven tog även upp Förintelsen. I dag ser han hur "extremismen försöker mobilisera igen."
Sjöstedt (V) lyfte fram dem som flydde hit under Bosnienkriget. De är nu våra vänner och arbetskamrater, påpekade han. Javisst. Men de kom för över 20 år sedan. För dagens flyktingar är läget sämre.
Björklund (L) tog upp nationalismen. Han utgick från författaren Stefan Zweig (1881-1941), som under sitt liv fick se nationalismen växa. Björklund (och andra) ser samma nationalism bakom världskrigen. I dag ser Björklund samma nationalism hos Sverigedemokraterna.
Mer av Lars Wäremark finns här och här och här.
De citerade talarna (och andra) fokuserade på det förgångna. Samtiden, och framtiden, intresserar inte. Kanske kan vi här tala om presentofobi, och futurofobi. Varför titta genom vindrutan när man har en backspegel?
Terrordåden i dag är ett nytt fenomen i vår del av världen. Och de berördes följaktligen inte särskilt ingående i talen. Ingen hade några konkreta planer på hur de ska motarbetas. Men vi bör bekämpa "hatet."
Kristersson var dock välgörande fri från tillbakablickar i sitt tal. Han ville, liksom Löfven, ha fler anställda i välfärden, bl a fler poliser. Men ingen av dem sa något om hur detta ska gå till, i en tid av stora personalavgångar i välfärdsyrkena och tomma platser på polisutbildningen.
Löfven ville finansiera välfärden med högre skatter för de rika. Men med vår skattenivå är det svårt att med en höjning öka statens inkomster särskilt mycket. Och många kommuner knäar under åtaganden som staten lagt på dem.
SD engagerade. "Alla pratar om oss hela tiden", som Åkesson sa. Det hade varit bättre om partiledarna hade pratat integration eller tagit upp kommunernas ekonomi. Eller terrorismen.
Stig-Björn Ljunggren skriver (12/7) på Folkbladets ledarsida om en S+M-regering som möjlig vid en allvarlig kris. Men partiernas tafatthet inför dagens problem är värre än så. Kanske behöver vi en ämbetsmannaregering de närmaste fyra åren?