Sedan åtta år handlar en stor del av politiken om hur våra övriga sju partier ska "förhålla sig" till SD. Detta intensiva sysslande med SD gynnar uppenbarligen partiet, men det tar framför allt uppmärksamheten från angelägna politiska sakfrågor. Till exempel det behov av fler poliser, lärare och sjuksköterskor som alla partier anser att vi har.
SD-fixeringen visar inga tecken på att avta. Därför behöver vi ett stabilt administrativt ramverk för att hantera den. Att inrätta ett SD-verk är en möjlighet, men det säkraste är nog att satsa rejält och inrätta ett helt SD-departement.
Under SD-departementet kan ett antal ämbetsverk sortera. Vi har ett Riksantikvarieämbete och behöver förstås också att SD-antikvarieämbete. Detta får ansvaret för forskningen kring partiets historia. Kanske är Stefan Löfven intresserad av att bli chef?
Värdegrunden är viktig. Vad den innebär är oklart, men begreppet används ofta när man talar om SD, så vi behöver ett Värdegrundsverk. Dess uppgift blir att utveckla värdegrundsideologin. Kanske är Annie Lööf intresserad av chefsjobbet?
Många är angelägna om att alla ska undvika att ens komma i närheten av en SD-politiker, eftersom SD:s idéer uppenbarligen kan smitta. Vi behöver alltså ett SD-smittskyddsinstitut.
Institutets uppgift blir att kartlägga SD-viruset och dess smittvägar, och se till att vanliga medborgare aldrigaldrigaldrig kommer i närheten av en SD-are. Institutet bör även utveckla fler skyddsåtgärder. Kanske behövs munskydd i riskzoner. Ulf Kristersson vill kanske bli institutschef? Eller Jan Björklund?
Kristersson kan visserligen snart få uppdraget att bilda en ny regering. Men vad kunde vara viktigare än SD? Det gäller att prioritera.
Vi behöver förstås en departementschef, en SD-minister. Här vågar jag mig ännu inte på att föreslå någon kandidat. Men med rätt person på denna viktiga post kan de sju övriga partierna säkerställa att de även i fortsättningen ostörda kan ägna sig åt att driva SD:s valkampanjer.