Yanis Varousfakis, nationalekonomen som ett kort tag var Greklands finansminister, menar att politiken alltför ofta kan liknas vid en dialog mellan ”döva”, där ingen lyssnar på den andra. För att demokratin ska överleva måste den politiska processen bli mer som den akademiska, där olika argument analyseras, stöts och blöts för att ligga till grund för en samlad kompromiss. 

Detta gäller i högsta grad även klimatet och energipolitiken. För att nå klimatmålen krävs en omfattande omställning av vårt energisystem, inte minst för att lyckas med den stora elektrifieringen av industrin och transportsystemet, och samtidigt göra EU mer oberoende av energiimport från Ryssland.

En del partier menar att kärnkraft ska lösa allt och kan ta oss tillbaka till en svunnen tid där allt framstod som stabilt. Andra att vind- och solkraft ska ge ett fantastiskt rosenrött system. 

Som forskare förundras jag över sådana diskussioner. I själva verket pekar det mesta på att det kommer att krävas en mängd kompromisser mellan olika intressen och motstridiga miljömål om vi ska klara av omställningen. Utsläppen måste minska snabbt, så på kort sikt är det viktigt att vi varken stoppar den pågående och kraftiga vindkraftsutbyggnaden eller stänger ner fler kärnkraftsreaktorer. 

Men på längre sikt vet vi inte vilket elsystem som blir mest stabilt, hållbart och kostnadseffektivt. Det gäller därför att skapa förutsättningar för olika kraftslag, för energilagring och för ett mer flexibelt elsystem. Eftersom vi inte vet hur det framtida elsystemet kommer att utformas är det helt absurt att frågan om enskilda kraftslag – främst kärnkraft mot vindkraft – håller på att bli en viktig valfråga. 

Det behövs en ny politisk samsyn inom energiområdet, baserat på en analys över de utmaningar som kommer uppstå. Det måste vara möjligt med kompromisser om övergripande förutsättningar som partierna kan enas om (möjligen förutom SD och Vänsterpartiet med sin nya el-nationalism).

Den stora klimat- och energiomställningen är alldeles för viktig för att utnyttjas för politisk polarisering och röstfiske. Vi kan helt enkelt inte ändra inriktning vart fjärde eller vart åttonde år, efter riksdagsvalen. Detta, om något, skulle inte bara hota de nödvändiga investeringarna i ny elproduktion utan också elektrifieringen och de nödvändiga utsläppsminskningarna. En lyckad elektrifiering kommer göra oss mindre beroende av import från fossilrika länder.