Det är en sanning som lär ha sagts av Mao Zedong. Han var med och formade Folkets Befrielsearmé för att bekämpa såväl Japaner som den egna borgarklassen.
Denna armé utvecklats från en bondehär till ett modernt krigsmaskineri med ambitionen att få global räckvidd i takt med att Kina kliver fram som en ny supermakt. Exempelvis har kineserna bygga hangarfartyg, vilket vittnar om en vilja att matcha USA:s falnande världsherravälde.
Citatet av Mao används ofta och är ett exempel på en kärv realistisk syn på hur politik fungerar. Det finns nämligen två inriktningar i förståelsen av politik.
Myrstacken
Några ser tillvaron som en myrstack, där alla släpar sitt strå till stackgemenskapen, och där politik går ut på att försöka organisera detta släpande på ett så effektivt och rättvist sätt som möjligt. Stacken ska växa och bli större och lyckligare, men det kräver politiska beslut.
Egentligen är vi människor lika flitiga som myrorna i vår vilja att få hela stacken att fungera som en levande organism, där alla är en del av en helhet. Som sannolikt har en lysande framtid – om bara alla drar sitt strå till stacken.
Således. Om alla får fredsfostran i skolan och FN går mer makt kommer vi alla snart att unisont sjunga I Natt Jag Drömde – och sångens drömmar bli verklighet.
Sommarängen
Den alternativa betraktelsesättet är att se samhället som en sommaräng där olika varelser kämpar om att få de bästa betesmarkerna, försöker skydda sina egna ägg men stjäla andras. Här är perspektivet inte att alla vill varandra väl, utan det gäller att skydda sig efter bästa förmåga.
Organisationen går snarare ut på att få andra att släpa mina strån till stacken.
Denna kärva linje betraktar således krigsmakten som en viktig försäkring för att ett land ska kunna försvara sig om någon i omgivningen frestas att slita åt sig ett stycke. Mot detta står myrstacksentusiasterna, som hoppas att en dialog med omvärldens stora makter kan freda oss från invadörer. Eller att vi genom att hoppa upp i knät på den någon stormakt kan få beskydd mot andra.
Problemet med sommarängens perspektiv är att det blir oerhört dyrt att försvara sig. Kostnader som tränger ut andra viktiga behov, som bidrag till konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader, sjukvård, skolor och omvårdnad. Då är det billigare att hoppas på försynen, eller lita på att den stora vänliga konsumtionsinriktade Supermakten räddar oss om olyckan är framme. Om de korrupta och försupna ärkefienderna dyker upp och försöker ta exempelvis Gotland.
Min övertygelse är att vi inte kan lita på att kavalleriet dyker upp i sista sekunden. Vi måste vara beredda på att ta den kostnaden. Och att det dessutom är rätt bråttom.
Därför är en svensk upprustning ett bra exempel på en fråga som måste lösas genom blocköverskridande överenskommelser. Vi behöver någon som håller uppsikt över sommarängen.