Ensam är inte stark i globaliserad värld
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Afrika har man förstått att ensam inte är stark i den globaliserade världen. Afrika har 10 procent av världens befolkning, men bara en procent av den globala bruttonationalprodukten och två procent av världshandeln. De afrikanska länderna står faktiskt svagare i världsekonomin idag än när de gjorde sig fria på 60-talet.
Globaliseringen har inte gjort situationen bättre. Tvärtom riskerar de afrikanska länderna att koloniseras på nytt av starka multinationella företag som utnyttjar svaga och korrumperade regeringar för att skaffa sig monopol på lukrativa marknader, ibland även sociala nyttigheter som t ex vatten. Mest aggressivt agerar Kina som är ute efter råvaror till sin jättefabrik. Samtidigt pumpar kineserna ut sina industriprodukter på de afrikanska marknaderna där de slår ut inhemsk produktion.
För att bryta den här utvecklingen satsar de afrikanska länderna nu på ekonomisk och politisk integration. Ett African Union (AU) byggs upp efter europeisk modell. Men till skillnad från EU som startade med sex ganska likartade länder och sedan vuxit organiskt, omfattar AU redan från början alla Afrikas 53 länder. Meningen är att denna överbyggnad ska fyllas ut av existerande regionala samarbetsorganisationer som inriktas på integration och så småningom omvandlas till AU-organ. Ett bygge som naturligtvis kommer att ta sin tid.
Genom African Union hoppas afrikanerna få en starkare röst i världen, samtidigt som organisationen ska hjälpa till att lösa Afrikas interna problem. AU är redan involverat i olika fredsprojekt, t ex i Darfur i Sudan. Inte minst viktigt är att AU sätter upp regler för hur de afrikanska länderna ska uppträda mot varandra och sina egna medborgare.
Att African Union har slagit upp sitt högkvarter i Addis Abeba är ingen slump. Etiopien är det enda land i Afrika som aldrig lät sig koloniseras på riktigt. Italienarna försökte några gånger men fick inte fäste i landet. Här finns en frihetstradition och stolthet som är ovanlig i Afrika.
Men Etiopien uppvisar samtidigt många av de problem som AU ska försöka lösa. Det är ett av världens allra fattigaste länder. Slummen i Addis är deprimerande. Tiggare sover på gatorna, där de konkurrerar med bilar, kor och getter om utrymmet. Etiopien är också ett konfliktfyllt land i en konfliktfylld region. Sedan kejsar Haile Selassie, "Lejonet av Juda", störtats 1974, fick landet först totalitärt militärstyre av vänstersnitt. Nu regeras Etiopien de facto av en liten folkgrupp från norr, tigreanerna, som egentligen var ute efter att befria sin provins men lade under sig hela landet av bara farten.
Efter att först ha gett eritreanerna friheten, drog den tigreanska regeringen igång ett oerhört blodigt krig med Eritrea om en gudsförgäten gränsstad. 70.000 stupade. Eritrea är idag nergånget, men har i alla fall en regering. Grannlandet Somalia har inte haft någon regering alls sedan 1991. Problemen i Sudan är välkända.
Mitt i allt detta elände spirar hoppet och framsteg görs, både på det ekonomiska och politiska området. De afrikanska ledarna har insett att de har ett eget ansvar för Afrikas utveckling, och att de själva är en del av problemet. Men ska AU lyckas, måste resten av världen också ställa upp. Att hjälpa Afrika in i världsekonomin är ingen uppoffring. Det är en investering i en bättre framtid för oss alla.