Dagens Nyheter publicerar idag ett stort och välskrivet reportage om SD: s inbrytningar på Östermalm i Stockholm. DN: s reportrar och fotografer har letat upp och samtalat med en lång rad mycket intressanta personer som bjuder på sig själva. Temat för reportaget är ”Östermalm skiftar färg”. Förhållanden på den östermalmska marken ger i och för sig inte särskilt stort stöd för påståenden om några särskilt dramatiska skiftningar i färg. De valresultat som DN nämner visar att SD fick 7, 9 procent i riksdagsvalet i området. Vilket var klart mindre än såväl Folkpartiet (som partiet hette då valet begav sig) och Moderaterna. Och lite knappt hälften av vad SD uppnådde i det sammanräknade riksdagsvalet.
Två av de som intervjuas i reportaget är det högprofilerade paret Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth. Båda har långa bakgrunder som toppolitiker i Moderaterna. De bor på Östermalm och är dessutom frispråkiga.
Läs gärna: Svartvitt om invandring.
Det hettar till lite i intervjun när samtalet kommer in på hur medier ”förtiger” invandringsrelaterade samhällsproblem. ”När pressen medvetet förtiger uppstår en väldigt, väldigt obehaglig stämning i folkdjupet. Och det är ju förvånande att medierna inte har förstått det”, säger Ulf Adelsohn.
Hela reportaget kan faktiskt läsas som en illustration till samtalet om förtigande medier. Att medierna i Sverige skulle ägna sig åt medveten mörkläggning och/eller förtigande av invandringens problem är inte sant. Däremot är det fånigt att försöka förtränga det närmast ryggmärgsmässiga valet av journalistisk vinkel i uppdelningen av snälla och dumma.
Anslaget i DN-artikeln är inte ”Oj, SD har fått fler väljare i Östermalm. Vad intressant! Låt oss åka dit och tala med folk och ta reda på vad som händer.” Anslaget är istället ”SD ökar i Östermalm. Vad hemskt. Östermalm börjar skifta färg från blått till brunt. Nazivibbar. 30-talsvibbar. Låt oss åka dit och avslöja utvecklingen.”
DN: s vinkel är solklar. De ”snälla” utgörs av Anne Ramberg och Jan Guillou och av en ung kvinna som hoppade av det moderata ungdomsförbundet för dess ”SD-vänlighet”. Allt som de ”dumma” säger tillrättaläggs av experter av olika slag. Det som de ”snälla” säger problematiseras eller tillrättaläggs inte alls.
Det är således fel att tala om sådant som mörkläggning och förtigande när det kommer till invandringsmediekomplexet. Det som är relevant att diskutera är däremot valet av vinkel. Mediernas schablonmässiga indelning av snälla och dumma är så självklar för många journalister att de inte ens förstår kritiken utan viftar bort den som SD-gnäll. Det maktgranskande underifrånperspektivet styr stereotypt vinkeln. Vilket gör journalistiken trist och förutsägbar.
Jag minns tydligt när Janne Josefsson bröt mönstret och i ett antal program av Uppdrag Granskning i SVT vände på vinkeln och granskade påståenden från ”snälla” barnorganisationer av olika slag. Och när han frågade en fattig kvinna som intervjuades om hon inte borde tänka på att sluta röka för att få mer pengar över till mat till barnen. Jag minns det så tydligt eftersom det är så sällsynt. Det borde vara mer vanligt. Då skulle de etablerade medierna klara konkurrensen med stenhårt vinklade sajter på ett bättre sätt.
Widar Andersson