28 juli publicerade jag artikeln ”Systemskifte för migration” på Folkbladets ledarsida. Någon dag tidigare skrev jag här på WidarDirekt artikeln ”Nya tider för Socialdemokraterna”. Båda artiklarna röner stor uppmärksamhet och når ut till tiotusentals läsare runt om i landet. Vilket gläder mig naturligtvis. Jag hoppas kunna bidra till att Socialdemokraterna hittar fram till en politik där man inte som nu räds allt tal om klassiska volymer och där man inte ängsligt trycker ner alla målkonflikter till kommuner, statliga myndigheter och enskilda medborgare.
En del av de kommentarer och reaktioner jag får på mina artiklar om invandringens volymer gör mig betänksam. Aktivister i närheten av och inom socialdemokratin stämplar kort och gott mig som ”borgerlig” eller ”sverigedemokrat”. Och så var det liksom bra med det. Historielösheten gör mig bekymrad.
Som om invandring vore en högervänsterfråga där högern säger nej medan vänstern säger ja? Som om det unga riksdagspartiet Sverigedemokraterna hade uppfunnit invandringsförsiktighet? Som om politik endast bestod av det ena fundamentet ”Värderingar” medan det andra fundamentet ”Volymer” kan tänkas bort från finrummen och överlämnas till Bert Karlsson, kommunalråden och Förvaltningsrätterna?
SD lever kort och gott sitt eget liv. De behöver inte invandring på svenska nivåer för att frodas. Partier med liknande drag kan må gott och sitta i regeringsställning i både Norge och Finland där invandringen är mycket blygsam i jämförelse med Sverige. För min egen del finns det nog inte något parti i riksdagen som är mig så fjärran som SD. Det doktrinära motståndet mot EU, vurmandet för slutenhet och svenskhet, misstänksamheten mot internationella bolag, motståndet mot (arbetskrafts)invandring och närheten till obehagliga ismer visar snarare att de som står varandra närmast i den politiska cirkeln är andra doktrinära, ismberoende och nutidsmisstänksamma partier och politiker.
Invandring måste alltid hanteras med förstånd och måtta. Sverige har ett bra läge. I ”Nya tider för Socialdemokraterna” redogör jag för ett antal undersökningar som bland annat visar att en stor majoritet av svenskarna anser att det är bra för Sverige med invandring. Detta är en god plattform för en klok politik. Det som krävs är att omhänderta även de breda opinioner som anser att det kommer för många invandrare på en gång och att integrationen är uselt skött.
Socialdemokraterna är ett klassiskt volymparti. Partiets ryggrad består av kommunalråd och fackliga förtroendemän och kvinnor som vet att volymer är mycket viktiga. Antalet skolbarn, andelen av befolkningen som är äldre än 65, antalet terrawattimmar som driver industrierna, antalet förskoleplatser, antalet sjukskrivna och antalet arbetslösa är precis som antalet invandrare basvärden för ett bastant politiskt arbete med folkliga verklighetssamband.
Riksdagspartiet av S har för det allra mesta tagit sig an volymfrågorna på ett behärskat och om det har behövts; stramt sätt. Målkonflikterna har inte förnekats.
Temat för saneringen av de offentliga finanserna var till exempel ”Verksamheter före transfereringar”.
När den grönröda och civilisationskritiska vågen slog till mot kärnkraften i början av 1980-talet uppfann S en elegant tredje linje som skulle ”avveckla med förnuft”; volymen el skulle inte riskeras.
Regeringen Ingvar Carlsson införde ett tillfälligt stopp för invandring i slutet av 1980-talet.
Arbetskraftsinvandringen ströps i början av 1970-talet på inrådan från LO som var oroliga för hög arbetslöshet bland svenskar.
Huvudpoängen i socialdemokraternas valrörelse 2014 var att Sverige år 2020 skulle ha den lägsta volymen arbetslösa i EU.
Minst hälften av varje årskurs ska studera på universitet/högskola.
Och så där kan jag hålla på. På gott och ont har S tagit sig an tillvarons och politikens volymer under decenniernas gång. Värderingar och volymer har levt parallellt vid sidan av varandra. Inte alltid i harmoni. Snarare ofta i konflikt. Konflikter som partiet har tagit hand om med politik.
Nu känns det som det står och väger. Partiet är lite ängsligt och tveksamt. Det finns en – liten förvisso men ändå – risk att S snubblar in i identitetspolitikens folkfrämmande kretsar där de enda intressanta volymerna än antalet kvinnor/män i bolagsstyrelserna, hudfärgen på folk som är med i TV, mängden människor som har sagt ”Neger” som bjuds in till TV4 och könet på dem som får statligt stöd för att regissera långfilmer.
Så här ett råd från en gråsosse ute i lingonriset: Förneka inte att volymer spelar roll och har betydelse. Erkänn målkonflikten mellan värderingar om alla folks frihet och en gränslös värld och vad som kan ske/sker med skolor, välfärd, jämlikhet, kriminalitet, arbetslöshet och välstånd om politiken inte håller ögat på invandringsvolymerna.
Widar Andersson