Det går trögt i opinionen för socialdemokrater och moderater. I helgens Sifomätning får de två regeringsbärande partierna knappt ihop 50 procent tillsammans. På Folkbladets ledarsida 7 juni spekulerade jag om tendenserna i opinionen med bland annat följande ord:
”Allt färre känner behov av att uppsöka en trygg hamn i politiken som tar hand om landet på ett ansvarsfullt sätt. Det betyder inte att de flesta svenskar går runt och önskar sig ansvarslöshet och mer av hejsansvejsan i regeringskvarteren i Stockholm. Eller explicit hoppas på "mer av visioner och större tankar om vad som ska hända i samhället", som Gudrun Schyman uttryckte saken i Expressen.
Ur ett (mass)psykologiskt perspektiv är det nog snarare så att många väljare tar ett tillstånd av "ordning och reda och löning på freda`" för givet. Utifrån denna trygga och stabila plattform vill, vad det tycks ett växande antal väljare ta del av plusmenyerna ute på kanterna.”
Frågan är hur de två stora partierna kommer att förhålla sig till opinionsframgångarna för partier som V, MP, SD och FI? Framgångspartierna är inbördes tämligen olika. Det som förenar dem är emellertid lovad leverans av enkla lösningar på de hot och problem som partierna i symbios med rådande medievinkel för fram som avgörande för Sveriges framtid. Ett av dessa hot är föreställningen om att privata välfärdsföretag – särskilt utländska sådana – skadar den svenska välfärdsmodellen i veka livet.
På DN:s debattsida i dag 17 juni tar S-ledaren Stefan Löfven till orda tillsammans med de ledande partiföreträdarna i landets regioner och landsting. Artikeln är i sig en illustration av hur S försöker anpassa sig till vindarna i opinionen.
Utspelet på DN Debatt handlar om sjukvård. Ett viktigt samhällsområde som ligger högt på väljarnas agenda enligt Vallokalsundersökningarna i EU-valet nyligen. Socialdemokraterna ställer ut fyra löften. Varav ett är mycket tungt och förpliktigande. DN:s debattredaktör väljer helt rätt att sätta rubriken utifrån S löfte om att ingen cancerpatient ska behöva vänta mer än fyra veckor (efter remiss) på att behandlingen sätts igång. Som sagt; ett mycket tungt löfte för en prövad och utsatt medborgargrupp.
När Socialdemokraterna rangordnar sina fyra löften så hamnar dock löftet att ”bryta privatiseringslinjen” i sjukvården överst. Sakligt innebär det åtagandet att göra slut på en privatiseringslinje som ”har handlat om hur privata försäkringspatienter ska kunna betala för att få gräddfiler in i sjukvården, om utförsäljning av sjukhus och ersättningsmodeller som inte tar hänsyn till patienternas vårdbehov.”
Frågan om vilka ersättningsmodeller som är mest ändamålsenliga för att styra vården mot största möjliga patientnytta är mycket svårlöst och närmast evig till sin karaktär. De övriga två delarna i S löfte är mer marginella. Försäljningar av sjukhus står mig veterligt inte särskilt högt på dagordningen i Sjukvårdssverige. Gräddfiler för privata försäkringspatienter är så vitt jag förstår ett ickeproblem i sjukvården.
Jag moraliserar inte för fem öre över att stora partier försöker lägga sig nära för dagen populära ståndpunkter. Att S behöver förhålla sig till agitationen från vänster är självklart. Men det blir liksom vare sig hackat eller malet. Ute i de allra flesta och stora regionerna och landstingen är samarbete med privata vårdföretag sedan länge en del av vardagen. Det är denna etablerade och oftast väl fungerande och effektiva vardag som vänstern vill sjunka i sank. Såväl före som efter dagens artikel på DN Debatt framstår det som helt tydligt att S tvärtom betraktar denna vardag som given.
Jag är övertygad om att det vore klokt av S att låta väljarna inse detta faktum mer klart och tydligt än vad som är fallet i dag. I dagens opinionsläge – där mitten håller på att ”försvinna” – kan knappast något vara viktigare än att stå upp för S paradvärderingar om sans och måtta i allt. Dra gärna gränsen mot höger. Men gränsen mot vänster är minst lika viktig för ett parti som eftersöker en chans att styra Sverige på ett vettigt sätt efter valet.
Man borde i mina ögon ha lagt hela krutet på det allvarliga löftet om cancervården. Det är en viktig sakfråga som finns på riktigt och som människor kan förhålla sig till. Löfven och hans landstingspolitiker kunde gjort klart att cancerlöftet går före allt annat i sjukvården just nu. Är det så att landsting och/eller privata vårdföretag trilskas/ställer till problem som försvårar för cancervårdens utveckling så får företagens och landstingens intressen stå tillbaka.
Ett sådant sakfrågeinriktat upplägg hade gjort utspelet om cancervården riktigt tungt. Nu riskerar det att suddas ut och töa bort i ett till intet förpliktigande snömos om gräddfiler och försäljning av sjukhus.
Widar Andersson