I Expressen (22/4) skriver Johan Anderberg om "den stora omsvängningen" i invandringspolitiken inom Socialdemokraterna och om varför inte "partiböcker bränns" och om varför inte kommunalråd och riksdagsledamöter har hoppat av i protest.
Anderbergs artikel är inte av det djupare slaget. Och inte mig emot. Allt här i världen är inte så djupt. Riktig maktutövande/maktsökande politik är ett väldigt svårt och komplicerat hantverk. Orsakerna till varför partier gör si eller så är däremot oftast ganska enkla och basala. Det handlar om att försöka anpassa budskapet till dominerande trender bland medborgare som med hög sannolikhet kommer att använda sin rösträtt.
Mer att läsa: Tiggeri vid vägs ände.
Socialdemokraternas valgeneral John Zanchi har - skriver Johan Anderberg - beskrivits som en "fotbollstokig klädsnobb." Vad detta har med saken att göra framgår inte riktigt. Däremot är ett citat från en pressträff för ett par månader sedan mer relevant. John Zanchi och partisekreteraren Lena Rådström Baastad presenterade socialdemokratins utgångspunkter och strategier inför det kommande riksdagsvalet. "Vi har en politisk dagordning i dag som i någon mening är auktoritär. Det finns i väljarkåren i dag en önskan om att någon ska ta kontrollen över samhällsutvecklingen", sa Zanchi.
Expressen hänvisar till partiets eftervalsanalys 2014. Nu blev det ju ett regeringsvinnande val till slut för S det året. Men ”segern” berodde i allt väsentligt på att framgångar för SD blockerade de borgerligas möjligheter att fortsätta regera. Socialdemokraterna hade uppenbart inte fått fatt i vad som rörde sig ute bland de mest troliga väljarna. En enkätundersökning som LO genomförde bland sina röstande medlemmar visade att det var ”invandring och integration” som det talades om; om det alls talades politik.
Mer att läsa: Nationella rättigheter.
Vilket var något helt annat än vad som framkom i de diagram som partiet tagit del av från Mittuniversitetet, skriver Johan Anderberg i Expressen. Därifrån talades om att det viktiga för väljarna var sådant som jobb, skola och ekonomi. Vilket det inte var.
Johan Anderberg refererar till Thatcher och till batonger när han beskriver S omsvängning. Vilket väl partiet får tåla. Det viktiga är att S har lagt om politiken till vettigare och klokare positioner i viktiga frågor som kan sorteras in under rubriken ”ordning och reda.”
Men. Det finns ett viktigt men. Moderatledaren Ulf Kristersson påpekade i Ekots Lördagsintervju (21/4) att S vallöfte om förbud mot okvalificerad arbetskraftsinvandring – i praktiken några tusen bärplockare, plantsättare, och liknande sysslor – blir relevant endast om det samtidigt införs regler som innebär att de tiotusentals arbetslösa och lågutbildade som redan finns i Sverige verkligen tar de lediga arbeten som arbetskraftsinvandrarna nu utför. Ett förbud för invandring som enbart leder till att bären ruttnar i skogen och till sämre tillväxt i skogen är ju inte mycket att hurra för. Den där ”auktoritära dagordningen” som Zanchi hänvisade till då det begav sig har faktiskt ett större djup än att bara säga nej till invandrare som vill arbeta. Det fordras också att säga ja till regler som i praktiken gör det omöjligt att leva på bidrag så länge det finns ett hederligt arbete att utföra någonstans i landet. Där behöver S upp till bevis.
Att säga nej till arbetskraftsinvandring är gammal traditionell S-politik styrd från LO. Vad som nu krävs från S är att också utmana sin tradition. Då kan det börja hända saker. Både på ytan och lite djupare ner.
Widar Andersson