Ytterligare ett steg mot vad som kan kallas för ”normalisering av SD” togs på söndagskvällen (29/4) i SVT: s Agenda då moderatledaren Ulf Kristersson mötte SD: s partiledare Jimmie Åkesson i en direktsänd debatt om invandring och integration.
De båda partiledarna förde ett intressant och respektfullt samtal med varandra. Ulf Kristersson tog givetvis en kalkylerad risk; att möta Åkesson är inte lätt.
Kristerssons företrädare Anna Kinberg Batra stupade på SD-frågan, skulle man kunna säga. Hon avfärdade inte för all framtid någon form av samarbete med Sverigedemokraterna i frågor där partierna hade samma uppfattningar. Ulf Kristerssons strategi har från det första talet han höll som partiledare (1 oktober 2017) varit att säga att de han vill regera, samtala, samarbeta och kompromissa med är vännerna i Alliansen och att de han i vissa fall vill göra blocköverskridande överenskommelser med är Socialdemokraterna. Medan han håller armlängds avstånd till SD och Jimmie Åkesson.
Denna linje upprätthölls även i Agendastudion. Samtidigt markerade Kristersson att han faktiskt kunde förstå varför människor röstade på SD 2014 efter Åkessons parti då vid den tiden var de enda som på allvar talade om invandringsproblemen. Kristersson valde upplägget att erkänna SD: s viktiga roll som problempekare medan han inte så några fördelar med att involvera SD i problemlösningsförhandlingar; detta därför att SD inte grunden ”inte har några lösningar” (utöver att ta ner invandringen till nära noll) i de stora frågorna om integration.
Jimmie Åkesson påpekade att i dessa dagar när till och med ledarna för ”Nord- och Sydkorea talar med varandra” så borde vi här ”hemma kliva ur sandlådan” och släppa på låsningarna mot SD. Vilket de ju i praktiken faktiskt redan har gjort. Båda sidor i politiken är angelägna om att få med SD på sin sida i olika frågor – upphandlingar, välfärdsvinster, med mera och SD är likvärdigt som alla andra med i Försvarsberedningen – när det passar dem själva. Men därifrån är steget ännu ganska långt till en regelrätt förhandling.
Ulf Kristerssons hållning är högt rimlig ur ett eget partiperspektiv. För utomstående kan det förstås te sig väl abstrakt att hänvisa till ”värderingar och ”känslor” om SD” när samarbetsolusten ska förklaras. Men sådana är villkoren för Moderatledaren under överskådlig tid. Vilket i politiken inte behöver vara synonymt med evigheten.
Jimmie Åkesson har ett lättare race. Han leder i och för sig ett allt större parti med alltfler ”vanliga” väljare och förtroendevalda som ogillar spektakel och alltför tvära kast ungefär lika mycket som andra partipolitiker. Åkesson behöver därför anpassa sig mer till sitt parti än vad han har behövt göra tidigare. Men tvivels förutan har han ett större friutrymme att förhålla sig till svåra och sammansatta saker på ett enkelt sätt. Partier långt borta från makt och regering kan säga sådant som ”stoppar vi invandringen så får vi råd med allt detta” eller ”det är bara att höja skatten för de rika så får vi råd med allt detta.”
I Agenda sade sig Jimmie Åkesson vara öppen för kompromisser och att ge och ta i förhandlingar med Moderaterna om invandring och integration. Han är säkert ärlig och uppriktig på den punkten. En stor majoritet av medborgarna som sätter invandrings- och integrationsfrågorna högst/näst högst på dagordningen vill säkert också få till stånd överenskommelser som begränsar invandringen, förstärker integrationen, får bukt med kriminaliteten och tiggeriet.
Men partilogiken klarar ännu inte av stora och breda överenskommelser i de här frågorna. Vilket debatten i Agenda tydligt visade.
Jag tror att både Kristersson och Åkesson kan vara nöjda med sina insatser i studion. Jimmie Åkesson därför att debatten alls genomfördes och därför att han ännu kan framstå som den av etablissemanget förskjutne. Ulf Kristersson därför att han klarade av att hålla sin ”vuxna stil” och sina strategiska talepunkter på ett bra sätt och därför att det vi som tittade såg var något som faktiskt såg ut som samtal och förhandlingsinledningar snarare än som smällande i dörrar och ropande i falsett.
Widar Andersson