Pontus Mattsson har gjort en fin och inkännande dokumentär om den svenska invandringspolitiken. Dokumentären heter ”Tvärvändningen” och kan ses på SVT Play sedan ett par dagar. Senare i veckan sänds programmet i SVT: s mer traditionella kanaler.
Det är ett kunskapsgivande program som Pontus Mattsson har skapat. Min enda smått kritiska synpunkt är att det än tydligare borde ha framgått att det normala i Sverige är en restriktiv och reglerad asylinvandring som framförallt har garanterats av Socialdemokraterna och Moderaterna. Under tiden efter andra världskriget dominerade arbetskraftsinvandringen från krigs-och/eller kommunistdrabbade länder. Människor på flykt från sam- och framtider som de bedömde som erbarmliga fick chanser att arbeta sig in i ett land som Sverige. Vilket samtliga inblandade hade mer nytta än skada av.
Mer att läsa: Fler ska åka dit och in.
Tvärvändningens största behållning är den nakna beskrivningen av hur ängsligheten bredde ut sig i det partipolitiska Sverige. Även ytterst modesta och underbyggda förslag och funderingar från politiker som Nyamko Sabuni och Tobias Billström demoniserades på olyckliga sätt.
Otrohet och positionsbyten är politikens starkaste utvecklingsfaktorer. Så är det på gott och ont. Och i politik likt som i livet i stort så får vi ta det onda med det goda.
Det onda och oroande i sammanhanget är hur ett uppstickarparti som SD kan få hela systemet att gå i baklås. Helt plötsligt kastas all visdom överbord. Den som säger de mest självklara saker som att antalet migranter från fattigare delar av världen har stor betydelse för integrationen i en rik och generös välfärdsstat; den personen klassas som typ halvrasist. Medan personer som blundar för varje uppenbar målkonflikt premieras och godhetsupphöjs.
Ängsliga och osäkra politiker utgör stora risker för demokrati och folkstyre. Pontus Mattsons dokumentär är på många sätt ett debattinlägg för vikten av att ständigt samtala om de svåra sakerna.
Personligen tycker jag att det är lätt obehagligt att se på hur även de politiker och partier som empiriskt står för förnuft och balans lånar sig till extrema drev och flockbeteenden.
Det slog slint i invandringsfrågan, så kan man nog sammanfatta det hela. Jag hoppas att skräcken för Sverigedemokraterna inte ska blockera öppen och underbyggd diskussion framöver. Socialdemokraterna behöver i det avseendet göra betydligt mer än idag. Det duger inte att hoppas på att Moderaterna under Ulf Kristersson ensamt och lite under radarn ska återföra sans och balans till invandringspolitiken.
Det är ett illavarslande tecken att migrationsministern Heléne Fritzon i Ekots Lördagsintervju nyligen hade det så oerhört svårt att stå upp för en reglerad politik. Hon fick det att låta som att S egentligen ville ha något helt annat än tidsbegränsade uppehållstillstånd och uppstramade försörjningskrav. Vilka är det hon visar hänsyn till med dylika uttalanden; den försvinnande minoritet av aktivister som anser att diskussioner om volymer är uttryck för rasism? Är partiet så försvagat att LO-medlemmarnas sunda förnuft i bland annat dessa frågor inte längre har någon betydelse?
Widar Andersson