Efter terrordådet i Stockholm är det något med maktens infantiliserande tilltal gentemot medborgarna som stör och skaver. Jublet över att många människor var beredda att sträcka ut en hand till sin nästa; det indikerar förvåning över det som skedde. Under ett par dygn nu har jag hört programledare, chefredaktörer, kulturpersonligheter och politiker stå och hylla ”folket” för att det uppträder anständigt och erbjöd skjuts till en strandsatt eller hämtade en annan människas barn på förskolan eller frågade någon om hon ville ha en pizza. Tror dom att folk är monster?
I tankarna färdas jag 20 månader bakåt i tiden. Det är september 2015. Sveriges invandringspolitik håller på allvar på att kapsejsa. Av detta syns dock knappt något i de stora och ”fina” medierna. Där härskar istället Uppfostringsmedia. I väldigt ensidigt vinklade tidningsuppslag och medieinslag körs istället kampanjer för ”alla människors lika värde” där kändisar, chefredaktörer, politiker och kulturpersonligheter manar folket att stå upp för det goda och fina. Det var som om maktens tilltal präglades av rädslan för ett folk som plötsligt gått och blivit rasistiskt?
Jag hade då i september 2015 och även nu i april 2017 känslan av att makten smått desperat gick och går och väntar och hoppas på en så kallad ”game changer”; en händelse som ska kunna stjäla dagordningen från de onda. Det är väl därför de drar på så ini helsike när tillfälle yppar sig? Bilden på den stackars omkomne kurdiske pojken som efter ett misslyckat flyktförsök över Medelhavet hittades död på en strand i Turkiet togs som intäkt för en monstruös kampanj mot alla som stod upp för behovet av ordning och reda i invandringspolitiken.
Mer att läsa: Löfven kan undgå Perssons öde.
Med terrordådet på Drottninggatan känns det ungefär på samma sätt. Fast i en mildare variant än i september 2015; det ska tacksamt medges. Lärpengarna har trillat ner. Visst ser jag hur det beskrivs som ett under av solidaritet att 10 000 människor samlas på Sergels torg för att hedra offren i terrordådet. Och visst vimlar det av hoppfulla utrop om att ”stockholmarna står upp mot terrorn” när det civila samhället ”krokar arm” med offentligheten som en stockholmsredaktör skriver idag.
10 000 på Sergels torg. Självklart är det 10 000 på Sergels torg. Men dessa 10 000 säger inte något mer förvånande om stockholmarna än vad kanske 75 000 fotbollsfirande människor i Rålambshovsparken i juli 1994 hade att säga om Sverige eller Stockholm.
Mer att läsa: Ganska avspänt om vinster.
Lite proportioner tack kort sagt. Svenskarna – och säkerligen inga andra heller – är inte några monster eller några rasister. Det finns ingen anledning att tala till oss som barn.
Antagligen är det så att det politiska etablissemanget har fått Sverigedemokraterna på hjärnan. Allt som händer och sker relateras till SD. Direkt i politrukernas jakt på vinklar och nyhetsspinn. Indirekt i mer svåråtkomliga psykologiska processer där makten känner underläge och viss rädsla och osäkerhet gentemot medborgarna.
Därav alla dessa märkliga utfall om fascism, nazism och populism. Därav alla dessa jubelrop över att en medmänniska har erbjudit sig att köpa en pizza åt en annan människa som blivit strandsatt genom avspärrningarna efter ett överraskande terrordåd i Stockholm.
Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida skriver klokt och initierat om det slags ”anständiga populism” som förhoppningsvis ska kunna knö sig in även här hos oss igen.
” Martin Schulz lyfter fram social rättvisa och ökad jämlikhet som sätt att möta globaliseringens avigsidor. Han talar direkt till dem som upplever sig vara utvecklingens förlorare i stället för att låtsas som om problemen inte finns.
- Han är en bra populist, en anständig populist, säger Michael Broening.
Det ligger mycket i detta. Schulz ställer de enkla frågorna - men utan de förenklade lösningarna.
Hittills har Socialdemokrater i Europa haft svårt att hantera arvet efter Tony Blair och problemet med att alla partier samlas i mitten. I Storbritannien och Frankrike har Löfvens systerpartier flyttat sig så långt åt vänster att de inte längre verkar vara valbara för breda grupper. Någon dramatisk vänstersväng av den typen är knappast aktuell i Tyskland, snarade handlar det om att återupprätta SPD:s självförtroende och våga föra en mer traditionell socialdemokratisk politik med betoning på generösa socialförsäkringar och ett starkt välfärdssamhälle.”
Stefan Löfven har chansen att axla ett ledarskap som inte styrs av rädsla. Parollen Trygghet i en ny tid är som gjuten för en renässans för anständig populism av klassiskt socialdemokratiskt framgångssnitt.
Widar Andersson