Partiledardebatten i Agenda i går kväll var en utmärkt illustration av tillståndet i svensk politik. De (nuförtiden inte fullt så) stora partierna S och M vet inte riktigt vad de ska göra. De prövar sig fram. Den som prövar sig fram och som är i ett slags preliminär förnyelseprocess dominerar mycket sällan en tv-sänd debatt. Vilket vare sig Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven heller gjorde.
De som gjorde bäst ifrån sig i rutan var de partier som håller nya tankar ifrån sig och som inte bryr sig om majoritetsbyggande. Jonas Sjöstedt, Annie Lööf och Jimmie Åkesson var frejdigast, mest tvärsäkra och de minst motsägelsefulla i gårdagskvällens debatt.
I politiken är det emellertid så att den som vill försöka hålla koll på det viktiga; den ska inte i första hand söka sig till det problemfria tjatter som domineras av skickligt framförda upprepningar av tidigare känna ståndpunkter från politiker utan direkt makt. Det stora som sker i politiken är det som det inte tjattras så mycket om av politikerna själva. Som till exempel: Vad kommer efter Alliansen? Hur ska S komma bort från MP och V?
Det enda sakpolitiskt intressanta från debatten i Agenda är att det nu allt tydligare finns tre olika (i vart fall preliminära) förhållningssätt i invandringspolitiken.
Sverigedemokraterna står för linje ett: Hård bantning av antalet invandrare. Assimilering istället för mångfald.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet står för linje två: Mer restriktiv hållning till permanenta uppehållstillstånd. Uppstramning av anhöriginvandringens regelverk.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet står för linje tre: Fortsätt som nu. Flyktingströmmarna – inte inrikespolitik – avgör invandringens omfattning.
Utöver detta – i och för sig viktiga och angelägna uppsprickande av den tidigare sju mot ett partiställningen – var det viktigaste med SVT-debatten just famlandet från S och M. Löfven och AKB framträdde habilt; men inte mer. När de lämnade studion kunde de, för att låna ord från Björn Afzelius, konstatera att det gjorde ingen skada men det gjorde ingen nytta. Vilket är ett helt okey betyg för en som inte riktigt vet vart hen är på väg och på hur Sverige ska komma ur det nuvarande och mycket märkliga läge som nu råder i politiken.
Widar Andersson