Statsvetaren och vänstersossen Ulf Bjereld fick mig att sucka djupt denna söndag eftermiddag vid pipekot klockan 15. Hans inlägg i Ekosändningen tidigare i dag tjänade som trigger för uppdämd irritation över att somligt tilltal i den politiska debatten bara är så tramsigt.
Ulf Bjereld yttrade sig om att en möjlig konsekvens av ”decemberöverenskommelsen” mellan sex av riksdagens partier kan bli att partierna blir för lika, att folk uppfattar SD som enda oppositionspartiet och att partierna därför måste anstränga sig att visa upp konflikter och för att hålla fram de ”stora skillnader” som finns mellan partierna i ”stora och viktiga frågor”.
Det där är vänstersossars och andra övertända partigängares mest kära snuttefilt. Daniel Swedin på Aftonbladets ledarsida skriver på samma konfliktosande tema om uppgörelsen mellan partierna i riksdagen. Vilket är ytterst tramsigt.
Visst finns det skillnader mellan de politiska partierna. Men alls inte de skillnader som vänsterfolk som Bjereld och Swedin fantiserar om.
Jag har inte aktuell röstningsstatistik/voteringsforskning tillgänglig. Om jag minns rätt så är det Vänsterpartiet och Miljöpartiet som skiljer ut sig mest från alla övriga partier. Båda dessa partier är smalt och ålderdomligt ideologiska på det viset att de ofta faller tillbaka i uppfattningar som ter sig väldigt udda i stora medborgargruppers och därmed i övriga partiers ögon. Sverigedemokraterna är också ett parti med en aktiv ideologisk kärna. I de allra flesta frågor som har någon koppling till invandring så skiljer SD ut sig från andra partier. I de flesta andra omröstningar är de ungefär som vilket annat högermittenparti som helst.
Skillnader mellan S och M är i det sammanhanget försumbara. Samma sak gäller S och de andra borgerliga partierna. Ta som exempel de tre ”samtalsområden” som nämns i decemberöverenskommelsen. Pensioner, Försvar och Energi är inga större problem för S och Alliansen. Däremot är det ytterst problematiskt för V och MP och delvis problematiskt för SD att kunna delta i sådana breda samtalsuppgörelser utan att behöva slänga en mängd gammal ideologisk bråte i återvinningskärlet.
När personer som Bjereld och Sweden talar om behovet av hårda konflikter så suktar de emellertid efter tydliga vänster/högerkonflikter mellan S och M. Ska sådant bli verklighet så måste det konstrueras konflikter med knutna nävar, röda ansikten, hög volym och blahablaha till innehåll. Det värsta av allt är det von oben perspektiv som ligger bakom dessa konfliktdrömmar. Väljarna ses som omogna barn som kan luras med några uppskruvade konflikter om tillvarons stora och viktiga politikfrågor.
Widar Andersson