Ilmar Reepalus mission i sin avslutande artikel som välfärdsutredare är att hitta argument som motsäger förslag om att låta kvalitetskrav vara styrande för vilka verksamheter som ska beviljas skattefinansiering. Sådana argument finns inte om man inte konstruerar dem. Vilket Reepalu har gjort. Han hittar på att välfärdsverksamheter har särskilda hurkrav som gör det ogörligt och byråkratiskt överlastat att bedöma välfärdsverkssamheter utifrån kvalitet.
Det var en tilltufsad Ilmar Reepalu som på tisdagen 9 maj tog till orda på DN Debatt för att lämna över Välfärdsutredningens slutbetänkande till regeringen. Välfärdsutredningens tidigare betänkande har sågats, strimlats och hackats i småbitar i en omfattning som sällan skådats. Reepalus förslag om ”vinstbegränsning” har knappt fått något starkt stöd från någon respektabel remissinstans. Tvärtom har statliga myndigheter, domstolar, fackföreningar och andra instanser och intressen av allmän art staplat invändningar och frågetecken på varandra. Utöver detta gäller det politiskt basala – en stor majoritet i riksdagen säger tvärnej till Reepalus förslag.
Mer att läsa: Obegripligt att S driver vinstjaktfrågan mot förlust.
Jag tycker inte synd om den gode Ilmar. Han visste vad han gav sig in på. Han skulle effektuera en politisk beställning från ett vänsterparti som då beställningen gjordes hade trumf på hand. Priset för att rösta ja till regeringens budget var bland annat en utredning om – i praktiken – ett förbud för självständiga och riktiga företag i välfärdssektorn. Nu har Ilmar Reepalu genomfört sitt uppdrag. Och Socialdemokraterna har inte längre något behov av Vänsterpartiet.
Med ett starkt undantag lär inte Reepalus avslutande DN-artikel som välfärdsutredare gå till historien för sin innehållsrikhet och för sina nydanande argument. Det starka undantaget är ett par häpnadsväckande rader där Ilmar ska förklara varför kvalitetskrav inte kan användas som styrinstrument för välfärdsföretag: "I mer tekniska verksamheter, som till exempel byggnation och sophämtning, är det viktiga framför allt vad som görs. Inom vård, skola och omsorg är det avgörande hur det görs.”
Längre fram i sin text ger Ilmar Reepalu exempel på varför det enligt honom inte går att mäta välfärdskvalitet på ungefär liknande sätt som annan kvalitet mäts:
”Hur mäter man till exempel den kvalitet som uppstår när en engagerad lärare uppmärksammar att en elev har en svår situation i hemmet? Eller då en kirurg tar sig extra tid för att förklara en kommande operation för patientens anhöriga?”
Det Reepalu åstadkommer i dessa delar är utväxter av samma slags utvecklingsfientliga flummeri som jag för min del har slagits mot alltsedan mina dagar som medarbetare på Hasselakollektivet i Hälsingland på 1970 – och 80-talen. Vi kämpade för att bli seriöst utvärderade: Hade vår verksamhet effekt i den grundläggande meningen att ungdomarna efter tiden på Hassela långsiktigt avstod från droger och kriminalitet?
Det ansågs närmast ”halvfascistiskt” att ställa sådana utvärderingskrav på ”människoarbete” på den tiden. Ungdomar var väl inga varor som monterades ihop på löpande band? Nej i människoarbetet var det processer och andra hur-frågor som var helt avgörande.
Mer att läsa: Kommissionens lott är kunskap.
I själva verket är det alltid resultatet som är viktigast. Oavsett om det gäller sophämtning eller skolutbildning så är det vad som åstadkoms som är det centrala. Hur-frågorna har stor roll i rena hygienfrågor: Respekt för gällande lagar och regler. Professionellt utbildade och för uppgiften väl lämpade medarbetare. Dokumenterad kompetens i övrigt; exempelvis i form av certifiering till utpekade kvalitetsinstrument eller rektorsutbildningar eller vad det nu kan vara.
Att det i övrigt skulle föreligga särskilda hur-krav inom välfärdsverksamheterna är en grundläggande villfarelse.
Ur elev – föräldra – och samhällsperspektiv är det vad som görs som ska mätas. Lär sig eleverna det som de ska enligt statens läroplan? Får den sjuke adekvat vård som botar eller lindrar på bästa sätt? Får de arbetslösa vuxeneleverna sådana yrkeskunskaper att de blir anställningsbara och får jobb? Och så vidare.
Välfärdsutredningen är nu vid vägs ände. Det är bra. Det som är dåligt är att de verkliga problem som finns med segregation, betygssättning, skolvalet och stopp för oseriösa utförare fortfarande återstår att lösa.
Widar Andersson