Oskulden som bisittare rök under IFK Norrköpings svängiga 4-2-seger mot Breidablik. Andreas Åberg skötte det svåra så det var bara att komma med insticken.
30-35 pigga, aggressiva och bestämda IFK-minuter i första halvlek.
3-0-ledning och 4-2 till slut mot ett Breidablik som hade mer vilja än kunnande att spela sig ur pressen från Peking.
Isak Bergmann Jóhannesson hade roligast. Visade åter igen upp sitt bländande spelsinne och situationen när han på egen hand pressade fram bollen och påpassligt straffade Breidabliks felplacerade målvakt summerar vad "Peking" har i det här superlöftet. Mogen, vaken, skärpt och med känsla. Det saknas fortfarande fysik - men det är bara att dra till med vad som kommer per automatik till svar när man påpekar det: "Han är bara 16".
Ja, det är han.
Övriga plus: Sead Haksabanovic (såklart!) och Christopher Telo kommer ha vänsterbacksplatsen som det känns just nu.
Svår att ta sig förbi, löpstyrka personifierad och vet även vad han ska göra när han passerar planhalvan.
Egzon Binaku nosar om en starttröja, men Telo känns som Jens Gustafssons val.
Jag såg ingen publiksiffra från den tidiga fredagsmatchen (14:00 är inte snällt mot alla knegare) men jag uppskattar att det var ett tusental intresserade vad IFK kunde prestera.
--------------
Kevin Àlvarez skulle få ett par minuter i slutet, men hade inte rätt material (matchtröjan med sig). Då blev det Max Olsson som fick hoppa in i stället.
----------
Min krönika om Simon Thern och att han gick på lite för tufft mot IFK Norrköping i Olof Lundhs podd uppmärksammades i Offsides podd, och följdes upp av Lundh i ett blogginlägg.
Det rådde inte direkt konsenus om mina rader.
Det kan jag ta, men ämnet och vad jag ville få fram i krönikan, tog en skev väg i efterspelet.
Jag kommer aldrig tycka det är fel med idrottsmän och kvinnor som är frispråkiga, som bryter mönster och vågar trycka till.
Det ger näring och luft. Vi behöver det.
Det var inte där mina invändningar mot Simon Thern låg eller ligger.
Ur min krönika: "Frispråkigheten är befriande att vara en del av, speciellt med intervjumikrofonen i handen..."
Vad det handlade om var att IFK-stjärnan tog det ett steg längre än nödvändigt, och att man som en av de mest högavlönade spelarna i laget, med allt vad det innebär, och som en av allsvenskans största profiler, bör ha en bättre radar (OBS: inte samma sak som att hålla käften) mot sin egen klubb.
Hade Henok Goitom, Anders Christiansen eller Marcus Danielson gjort samma sak?
Tveksamt.
Och det handlar inte om att de inte vågar, eller för att de tycker att folk ska hålla käften, utan om taktkänsla.
Oavsett grad av besvikelse och/eller missnöje är det inte snyggt att klampa på som Thern gjorde.
Ur min krönika: "Jag har efterlyst mer fotboll och mindre snack från 27-åringen ett tag, och kan känna att han nu tar det här till bristningsgränsen för vad som är okej".
Lundh skriver i sin blogg: "Det leder till ett rätt deppigt klimat om vi ska tysta alla som säger något som kan störa klubbens försäsong".
Therns IFK-kritik - som till stor del kommer från hans personliga ringhörna - handlar om mer än att störa ett par månader på en försäsong. Tajmingen är sekundär i sammanhanget. Saken som helhet större än så.
Jens Gustafsson har vid fler än ett tillfälle sagt att det är ett driv för honom att lämna över jobbet i ett bättre skick än när han tog över.
Vad driver IFK Norrköpings nummer 21, fotbollsmässigt, med ett år kvar på kontraktet?
-----
Och att vi, Sporten, valde att inte vinkla eller skriva mer om Therns ångest som han väldigt bra, intressant och känslosamt berättade om i Lundhs podd är självklart för att Thern först berättade om sin tuffa tid för just Sporten.