Tino Sanandajis bok ”Massutmaning” (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)
Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.
”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.
Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.
I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.
Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.
Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.
Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.
Mer att läsa: Chockerande skillnader.
Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”
Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.
Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.
Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.
Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta
Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.
Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.
Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.
Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.
Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.
Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.
Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.
Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.
Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare
Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.
Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.
I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.
Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.
Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.
Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.
Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.
Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.
Widar Andersson