Det händer att jag får frågor om hur regeringen Löfvens första åtta månader bör betygsättas. Jag svarar att den stora bedriften är att den sitter kvar och i ett stycke. Jag har märkt att en del människor tar ett sådant omdöme som negativt och kritiskt. Vilket inte alls är min mening. Tvärtom så menar jag att det är en bedrift att givet förutsättningarna kunna regera. Första gången på oerhört länge regerar S med ett annat parti. Detta parti har aldrig regerat och har ännu antietablissemangsreflexer som stör högt uppe i partiet. Statsministern har ingen som helst vana vid vare sig parlament, regeringskansli eller ens partipolitik av det mer hårdföra slaget. Regeringen har stöd av 37 procent av riksdagens ledamöter. Deras budgetförslag röstades ner. Så många extraordinära händelser på så kort tid underbygger med marginal påståenden om att det är en bedrift att sitta kvar.
Någon politik har vi inte sett mycket av från regeringen. Det som sticker ut är ett antal överenskommelser med den borgerliga oppositionen. Decemberöverenskommelsen är ett litet mästerstycke i sig. Att överenskommelsen – som ger minoriteten rätt att styra den ekonomiska politiken – kunde få på plats tyder på gott handlag från Löfven. Därutöver har regeringen förhandlat fram uppgörelser om tidiga betyg i grundskolan, om extra pengar till försvaret och tillsatt en gemensam utredning om överskottsmålet i den ekonomiska politiken.
Ibland känns det som om dessa överenskommelser på högst vitala områden liksom flyger under radarn. De som betraktar politiken tycks mest se tjafs om utsträckta händer/outsträckta händer.
När Socialdemokraterna nu samlas till kongress i Västerås är det ett väldigt hallå om stora och lånefinansierade satsningar som vänsterfalangen har samlats kring som krav. För några sådana våldsamma övningar finns dock ingen majoritet i riksdagen. Ingen decemberöverenskommelse i världen skulle låta en sådan riskabel omläggning av politiken passera.
Politikens utveckling finns därför i mittens skärningspunkter. Det är i fortsatta uppgörelser med de borgerliga partierna som regeringens fortsatta överlevnad och chans att göra nytta för Sverige finns.
Jag ser framför mig vettiga energipolitiska förhandlingar, gärna några rejäla initiativ för att göra något bestående och realistiskt åt långtidsarbetslösheten – till exempel utbildningar, skyddade arbeten och förtidspensioneringar. Om skolan finns en betydande samsyn, migration/integrationsfrågan skaver förstås; i grunden finns ungefär likartade hållningar hos S och M som bör kunna styra upp dagens låtgåpolitik på området.
Som sagt. En regerings första och viktigaste uppgift är att sitta kvar. Det är regeringsmakten som ger möjlighet att få lite i stället för inget gjort. Och den minoritetsregering som sitter kvar gör det därför att den förstår att ta hänsyn till majoriteten.
Widar Andersson