Stefan Löfven försöker nu vända på kuttingen och ta initiativet i den medie- och oppositionsdrivna Transportstyrelseaffären. Statsministern och hans regering ligger på efterkälken. Det krävs en rejäl spurt om det ska bli mållinjestrid i den här saken.
Givet det parlamentariska läget är Transportstyrelseaffären ett mycket stort problem för regeringen. Som nästan alltid i sådana här saker är sakfrågan värd närmast noll medan hanterandet av sakfrågans efterskalv är nästan allt. Och det framstår glasklart att regeringen är i underläge.
På grund av sådant som till exempel felbedömningar, oerfarenhet, semesterlättja och lite internt intrigspel så har medierna och oppositionen tämligen ostört fått styra affärens utveckling. Serier av mediehaussade extramöten med riksdagens utskott har redan dragits igång. Infrastrukturminister Anna Johansson har frågats ut i två utskott och på tisdag är det dags för inrikesministern och den kris- och katastrofansvarige Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist att släpas till det parlamentariska skranket. Hela bildsättningen ångar av politisk dramatik och av ödesmättade hot mot nationens säkerhet som en ”fumlig” regering inte tycks ha koll på.
Mot fonden av dagens säkerhetspolitiska faktiska och debatterade situation så är det givetvis allvarligt och anmärkningsvärt när statliga myndigheter inte följer de regler som finns för hur känsliga uppgifter ska hanteras vid upphandlingar. Transportstyrelsen klantade till det. När saken upptäcktes internt slogs larm och regering och Säpo informerades.
Det är i dessa dagar under förra året som dagens affär grundläggs. Vad som görs och inte görs av de som hade att göra det och detta – läs regeringen – har hittills varit av det slaget att det ger justitieutskottets ordförande Tomas Tobé (M) anledning att med allvar i rösten säga till Aftonbladet att ” Vi behöver nu få klarlagt när inrikesministern exakt fick reda på säkerhetsläckan, vilka han informerade och om han i synnerhet informerade statsministern.”
I medierapporteringen har det inte saknats målande beskrivningar av vad som ”kan” ha hänt utifrån Transportstyrelsens otraditionella upphandlingsmetod. Här har antytts att identiteter på hemliga agenter ha röjts och att några tjecker i Serbien kan ha fått reda på alla militärfordons registreringsnummer. Och allt vad det nu kan vara. Självklart är detta exempel på uppgifter som regeringen bör hålla så nära bröstet som möjligt. Samtidigt är det så vad jag förstår att inga av de data som ”kan” ha råkat hamna i främmande makters händer är särskilt hemliga; i vart fall inte för den som skulle vilja ha reda på dem.
Sakfrågan i sig själv är som sagt viktig och intressant. Den nu växande affären har dock få och vaga samband med sakfrågan. Istället är det hanteringen av sakfrågans politiska konsekvenser som får affären att rulla.
Statsminister Stefan Löfven har nu satt sig i det läget att när han väl bestämmer sig för att säga något mer än ”inga kommentarer” så vill det till att det han säger har potential att ”döda” affärens svulstartade tillväxt.
Det krävs något som en detaljerad och helt faktabaserad loggbok om vem som informerade vem, när och hur. Det krävs kanske en kommission av det slag som KD: s Ebba Busch Thor vill ha.
Oppositionen mer än antyder att de dessutom vill se avgång(ar) av statsråd. Det glunkas om misstroendevoteringar mot något/några statsråd. Det är begripligt. Inte minst för Moderaternas Anna Kinberg Batra vore det välbehövligt med ett skarpladdat skott mot regeringen.
Infrastrukturminister Anna Johansson från Göteborg har – egentligen alltsedan utnämningen hösten 2014 – varit ett lovligt avgångsbyte i medierapporteringen. Självklart ligger hon illa till även denna gång. Transportstyrelsen är en myndighet som ingår i hennes ansvarsdomän. Att Anna Johansson på något sätt tycks ha utsatts för en intern sidsteppning när det gäller tidig info om Transportstyrelsens säkerhetsosäkerhet är ingen säkerhetssele för henne.
En av statsrådens uppgifter är just att vara tillgängliga för att avgå när det så krävs för att rädda statsministern, regeringen som helhet och/eller andra uppgörelser av vital betydelse. Avgångar och avgångskrav ska inte uppfattas som personliga och/eller som uttryck för att den som tvingas att avgå per definition är oskicklig i den aktuella sakfråga som drog igång efterskalven som framkallade avgången. Justitieminister Sten Wickbom fick till exempel avgå när spionen Stig Bergling rymde från fängelset. Wickbom fick ta det politiska priset för något han knappast kunde rå för.
Anna Johansson har i mina ögon en oförtjänt dålig status i regeringen. Hon har med framgång och med berömvärt tålamod vs regeringspartnern hanterat trixiga frågor om bland annat trafikleder, flygplatser och snabbjärnvägar. När hon väl fick tillfälle att agera i Transportstyrelseaffären så gjorde hon det rakt och tydligt och visade bestämt att hon inte tänkte låta sig ätas hur som helst i den politiska djungeln.
Sedan slutet av förra året har Anna Johansson dessutom begåvats med en mycket vass statssekreterare. Mattias Landgren är jurist och rekryterades in till regeringskansliet från fackförbundet Byggnads. Landgren har ett gott renommé och är enligt flera jag talar med något som starkt talar för att Anna Johanssons politiska dagar i denna regering inte är räknade.
Som sagt. Media och oppositionen håller ännu i taktpinnen i den här affären. Stefan Löfven behöver spela in några extraordinära bollar i spelet för att kunna få stopp på eländet. Han kan kanske också hoppas på att Jimmie Åkesson och SD frestas att hellre jäklas med Moderaterna än med regeringen. Kanske ”sabbar” Åkesson misstroendeupplägget mot Johansson/Ygeman/? genom ett frankt krav på misstroendeförklaring direkt mot statsministern? Ett krav som skulle åter skulle spräcka de fyra borgerliga partierna.
Widar Andersson