Socialdemokratin är en bred kyrka där en bofink kan se ut lite hur som helst. Denna pragmatiska hållning är socialdemokratins framgångsformel nummer ett; alla kategorier. En del av dessa bofinkar kvittrar berättelser om att socialdemokratin tidigare var ett socialistiskt parti men att denna lära övergivits på senare tid och att det är därför det går så dåligt för S. Detta och liknande helt historielösa kvitter – i vart fall om vi med ”tidigare” menar tiden efter 1917 – har alltid förekommit ute i marginalerna. Ingen fara med det så länge socialdemokratin domineras av kloka och insiktsfulla tanter och farbröder som delar liv och verklighet med breda medborgargrupper och som har insikter och pondus nog för att styra i den breda mittfåran där välståndet och väljarna bor.
Vid enstaka tillfällen skakas min medfödda klockartro på socialdemokratins sans och balans av tvivel. Valet av den gode Håkan Juholt till partiledare visade upp oroande bräckligheter och svagheter i partiets organisation var ett sådant tillfälle. Löntagarfondsfrågan, då det visade sig hur svårt även starka ledare som Palme och Feldt hade att bromsa ökenvandringen vänsterut, var ett annat. Jag tycker också att S har märkvärdigt och oroande svårt att komma loss från den helt absurda och vänsterstyrda jakten på framgångsrika och kvalitetsfulla välfärdsföretag. Men som sagt; detta är enstaka undantag som bekräftar huvudregeln att S brukar landa på fötterna, akta sig för vänsteravgrunden och hålla sig till verkligheternas frågor och problem.
Jag hoppas att detta positiva omdöme också ska komma att gälla invandringsfrågan. Tobias Baudin från LO har – som jag kommenterade på lördagens ledarsida – nu offentligt lyft upp frågan på de nivåer där den hör hemma. De socialdemokrater i regering och riksdag som länge försökt hålla undan frågan genom att tala om allt annat – bostadsbyggande, tvångslagar mot kommunerna, skälla på Bert Karlsson – kommer nu allt närmare att ta tag i de tunga och svåra frågorna.
Det jag förundras över är att socialdemokratin har i princip noll hjälp av sina rörelsefinansierade och mest uppburna skribenter. På Aftonbladets ledarsida och på Dagens Arena framförs istället – med några få undantag – verklighetsblygt kvitter från vänstermarginalerna.
I dessa dagar har man till exempel blåst upp förväntningarna på den kommande budgeten på ett himlastormande sätt. Det är ingen ände på alla ”måsten” som Stefan Löfven ska hugga tag i. Ulrika Kärnborg skriver på Dagens Arena att ” insikten om att man måste handla om man överhuvudtaget vill leva, är den som socialdemokratin behöver mest just nu. ” På samma sajt skriver Yonna Waltersson att det ”finns alla skäl för Löfven att släppa sargen och lägga fram den reformagenda som hela den breda vänstern längtar efter. Det är snudd på omöjligt att förstå hur det kan sitta så långt inne.” Karin Pettersson skriver på Aftonbladets ledarsida ” Stefan Löfven måste inse att det är kris. Och att det absolut farligaste nu är att fortsätta som hittills.”
De förändringar som Löfven sägs måste göra i budgeten är i sammanfattning att lägga en massa miljarder kronor i gigantiska ”investeringar”, höja skatterna och i allmänhet skapa klara och tydliga konflikter mellan höger och vänster.
Av den helt dominerande frågan som just nu strukturerar om svenskt partiväsende finns knappt några spår. Yonna Waltersson avfärdar saken som borgerlighetens ”egenpåhittade spöken i invandringspolitiken”. Hos Karin Pettersson finns frågan indirekt med som ett ”rasistiskt parti med uppenbar förmåga att forma det politiska samtalet”; det vill säga som om invandringsproblemen inte fanns på riktigt.
På ett minst sagt långsökt sätt försöker skribenter på Aftonbladet och Dagens Arena att konstruera likheter mellan Hitler och Jimmie Åkesson. Till och med Aftonbladets Ingvar Persson skriver: ”dagens ekonomiska och politiska situation i Europa bara kan mötas av en aktiv, trägen och nydanande demokratisk praktik som utmanar den ekonomiska svältdoktrinen. Annars – det är undertexten – riskerar vi åter att höra ljudet av stöveltramp stiga.”
Ulrika Kärnborg tar liknelserna mellan 1930-talet och 2010-talet ännu längre när hon hyllar den gamle finansministern Ernst Wigforss och manar dagens S att göra som han gjorde: ”Hellre än att stilla stå och se på medan befolkningen sjönk ner i ett träsk av fattigdom och meningslöst, tänkte han våga språnget ut i det okända.”
Skribenterna tävlar om att beskriva Sverige som ett stort problemland och den kommande budgeten som en ödesfråga. Enligt Ulrika Kärnborg ”måste S handla innan mörkret faller”. Yonna Waltersson skriver i sin tur att ”Det är nu eller aldrig, Löfven.”
Liknelserna mellan 1930-talet och dagens läge i Sverige lyfter dock aldrig ens till verkligheternas förorter. Det spelar ingen roll hur många gånger det skrivs ”massarbetslöshet”, ”rasism”, ”8 år av skattesänkningar som förstörde välfärden”, ”privatiseringar” och ”växande klyftor”; liknelserna mellan 1930-talets ekonomiska härdsmälta och nazism och dagens ekonomi och SD faller platt till marken.
I själva verkliga livet är det ju så att svensk ekonomi för stunden går som tåget. Den erfarne politiske journalisten och redaktören Anders Jonsson sammanfattar i en krönika i Dalarnas Tidningar hur det ligger till: ”Politiken är inte så viktig. Det rullar på ändå för Sverige.”
Det betyder inte att politiken är oviktig. Långt därifrån. Men i nuläget och med de knepiga majoritetsförhållanden som råder är det viktigaste att regeringen inte ställer till med en massa tok som kan skada tillväxten och arbetsmarknaden. I den verkliga världen är det sådana förväntningar som är rimliga på budgeten och på regeringen Löfven. Och i stort sett allt talar för att Stefan Löfven kommer att leva upp till dessa förväntningar.
Vilket – alldeles oavsett det utbredda vänsterkvittret - är ett mycket gott resultat givet de trixiga förutsättningarna.
Widar Andersson