Två opinionsmätningar. Med två helt olika resultat. Det har lördagen bjudit på hittills. I den ena (Sifo) går det riktigt dåligt för S (27 procent och Alliansen har hämtat in hälften av försprånget på tre veckor). I den andra (Demoskop) går det halvdåligt för S (30 procent) men här ökar avståndet; Alliansen ligger mer än 11 procent bakom) Det mesta som basuneras ut från undersökningarna är inte statistiskt säkerställt. Det är alltså tveksamt om något har hänt överhuvudtaget. Det som definitivt har hänt är att S numera gör ett bra val om man når 30 procent.
Statsvetaren Jonas Hinnfors säger till Svenskan – där Sifon publiceras i dag – ”Det går inte så bra. Man har en regering man är oerhört kritisk mot, man har provat olika partiledare, olika strategier, en rödgrön koalition.” Men inget tycks fungera riktigt bra, säger Jonas Hinnfors.
Hinnfors antagande att S har en ”regering man är oerhört kritisk till” kan väl stämma om man lyssnar på en del av retoriken eller läser de värsta utfallen på sajter som Dagens Arena eller Aftonbladets ledarsida. I verkliga livet finns det emellertid inte så väldigt mycket för S att vara ”oerhört kritisk” mot.
Sedan M blev nya M och anpassat sig till Alliansen har skillnaderna mellan S och M minskat betydligt. Att de båda maktpartierna sedan länge har lätt att finna varandra i stora ”betongfrågor” är allmänt känt. Men nu är det också så att Moderaterna medvetet och helt öppet har lagt sig väldigt nära S i traditionella S-frågor. Jobbskatteavdragen har en klar fördelningspolitisk profil och har enligt flera analyser från olika håll haft märkbar påverkan på såväl sysselsättningen som på tillväxten och stabiliteten i den svenska ekonomin. Socialdemokraterna kan givetvis inte vara mot detta. Vilket man inte är. Valrörelseretoriken om att regeringen har kört Sverige och välfärden i drickat på skattesänkningarnas altare kan låta ”oerhört kritiskt” men motsvaras knappast av verkligheterna. Vilket väljare och medierna märker. Å andra sidan finns det ingen större valkrets för partier som V som verkligen går all-in och kanske rentav att de tror på en del av den oerhörda kritik de riktar mot ”högerregeringen”. 6-7 procent är beredda att köpa den verklighetsbilden; mer är det inte.
När väl denna valrörelse är avslutad – förhoppningsvis utan alltför dåligt resultat för S och Löfven – så tror jag det är hög tid för Socialdemokraterna att ta itu med sin världsbild på allvar. Rollen som enda och naturliga regeringsparti är förlorad. Rollen som stort och sammanjämkande parti för alla tänkbara opinioner och uppfattningar klingar av i takt med att nya partier bildas och växer och i samklang med att S inte förknippas med Makten på samma sätt som för några decennier sedan.
En ny roll som samarbetsparti med V, MP, FI och annat åt det hållet låter sig knappast göras utan att S blir ett parti som skulle tappa en stor del av dagens pragmatiska och balanserade väljare. En roll som konkurrent till M som regeringsnav för mittenregeringar är nog det som borde locka allra mest. Där finns väljare, där finns viktiga samhällsuppdrag, där finns chans att påverka sådant som löntagares villkor och välfärdens fördelningspolitik.
Widar Andersson