Efter ett initiativ från moderatledaren Ulf Kristersson ska nu regeringen bjuda in riksdagens partier för extraordinära överläggningar om åtgärder mot de kriminella gängens dödsskjutningar. I SVT-programmet Agenda på söndagskvällen 31 augusti meddelade inrikesminister Mikael Damberg att alla partier ”utom Sverigedemokraterna” ska bjudas in till dessa överläggningar. Enligt regeringen har SD ”fel värdegrund” och de förespråkar dessutom enligt S-regeringen allt för ”enkla lösningar” på de svåra och komplicerade problem som ska överläggas om.
Socialdemokraterna har allt att förlora och inget att vinna på det här beteendet.
Man kan tycka vad man vill om olika riksdagspartiers ”värdegrunder” och åsikter om det ena och det andra. Men själva kvintessensen med den parlamentariska demokratin är faktiskt att riksdagspartier utifrån sina utgångspunkter och sin storlek är med och påverkar och utformar landets politik.
Sverigedemokraterna har sjutton procent av rösterna i senaste riksdagsvalet, är riksdagsparti sedan 2010, har ledamöter i alla utskott i riksdagen, sitter med i försvarsberedningen och partiledaren Jimmie Åkesson är ledamot i den migrationspolitiska kommitté som inleder sitt arbete nu här snart
Riksdagen, riksdagens utskott, försvarsberedningen och migrationspolitiken – där SD deltar som vilket parti som helst – handhar varje dag svåra och komplicerade problem som inte låter sig hanteras med hjälp av konstiga värdegrunder av olika slag. Att peka finger åt SD just när det gäller komplexiteten i de kriminella gängens dödsskjutningar ter sig därför mycket långsökt och skruvat.
”Dagisfasoner” var kommentaren i SVT från en talesperson i SD. Jag vet inte vad förskolorna har gjort för ont för att dras in i detta. Agerandet från regeringen är kort och gott dålig, irrationell och oklok politik.
Det som krampar för S är invandringspolitiken. Frågan om dödsskjutningar och kriminella gäng är bara ett av flera angelägna samhällsproblem där S på grund av invandringspolitisk blygsel har svårt att leva upp till traditionell folklig och politisk rationalitet.
Mer att läsa: Filipstad öppnar våra ögon.
Förmågan att tala om en spade som en spade har sjunkit. Utrymmet för en ledande socialdemokrat att ta itu med frågor sådana de är utan att ängsligt snegla på invandringsfrågan har begränsats anmärkningsvärt. Jag vet inte riktigt hur det har gått till. Det finns ju mycket bra folk. Stefan Löfven själv naturligtvis, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Lena Hallengren för att nu bara nämna några av de främsta. Men det vill sig liksom inte.
Försöket att utestänga SD från de här överläggningarna kommer dessutom bara att leda till att SD får större sympatier och till att alltfler ställer sig frågan om det är S rädsla för invandringspolitisk kritik som gör att man vill hålla SD borta från rampljuset?
Stefan Löfven – eller någon annan ledande socialdemokrat som talar för partiet – behöver göra ungefär det som Ulf Kristersson gjort för Moderaterna: Ställa sig upp och säga att den tidigare invandringspolitiken inte har varit tillräckligt stram och reglerad. Mottagandet har blivit dåligt och det svenska samhället utsätts för stora påfrestningar genom detta.
S behöver dessutom visa att man menar allvar genom att avstå från framtida tokerier likt den så kallade gymnasielagen och liberaliseringar i anhöriginvandringen och arbetskraftsinvandringen till lågkvalificerade arbeten.
Mer att läsa: Den fria svenska marken förenar.
Gör man detta så är partiet dels i harmoni med sina vanliga väljare. Dels kan man frejdigt diskutera dödsskjutningar och kriminella gäng med alla partier. Problemet med dödsskjutningarna och kriminaliteten är nämligen helt och totalt svenska problem.
Visst har en alldeles för omfattande invandring och misslyckad integration starkt bidragit till kriminaliteten. Men problemen finns här i Sverige. Att älta de kriminellas och de mördades blodsband och ursprung är en återvändsgränd.
Det enda rationella förhållningssättet är att se problemen i vitögat och konstatera att detta är ett svenskt problem som utspelas i Sverige och som kräver en svensk regering som har förstånd och förmåga att överlägga med hela den svenska riksdagens alla partier och värdegrunder.
Widar Andersson