Niklas Lindgren dömdes 2006 för ett stort antal mycket brutala våldtäkter i och kring stadsdelen Haga i Umeå. I dagarna har Lindgren (Hagamannen) avtjänat två tredjedelar av det fjortonåriga fängelsestraff som hovrätten dömde honom till.
Som brukligt vid sådana här tillfällen uppstår det en intensiv debatt i tidningar och på sociala medier om det rättmätiga i att så pass grova brottslingar som Niklas Lindgren släpps fria i förtid. Utan att här och nu kunna luta mig mot några ordentliga undersökningar så bedömer jag att det folkliga stödet för tvåtredjedelsfrigivning är runt noll procent. Vilket är tämligen begripligt. Fjorton år borde vara minst fjorton år; så lyder den allmänna folkmeningen i min tolkning.
Debatten om Niklas Lindgrens frigivning präglas dock framförallt av de bedömningar av hans återfallsrisk som Kriminalvården har gjort. Jag har inte läst Kriminalvårdens bedömningar i original. Men enligt ofta citerade uppgifter bedömer Kriminalvården att risken för att Niklas Lindgren ska återfalla i sexualbrott är ”påtaglig”. Debatten tar därför avstamp i frågan om det är rimligt att med öppna ögon släppa ut denna återfallsbenägna våldtäktsman i samhället? Det är inte särskilt lätt att hitta någon som svarar ja på frågor av det slaget…
Det finns emellertid anledning att problematisera det här med bedömning av återfallsrisker som grund för evigt fängelsesittande. Enligt ”Kriminalvårdens Redovisning av Återfall” är återfall i brottslighet snarare regel än undantag. Kriminalvårdens rapport bygger på 130 000 frigivningar under åren 1998-07. Det finns ett otal variabler och tabeller i rapporten. Lite grovt tillyxat är slutsatsen att för många brottstyper – tillgrepp, narkotikabrott, misshandel, med mera – där gärningsmannen frigivits från ett långt eller medellångt fängelsestraff så återfaller mellan 60-80 procent inom tre år.
Kriminalvård handlar således i hög grad om att hålla ett visst antal individer i varje generation inom lås och bom under i runda slängar halva deras livstider. Att plädera för att återfallsrisk mer allmänt ska föras in i lagböckerna som ett hinder för frigivning från fängelse är därför synonymt med ett system där frigivningsnyckeln kastas bort efter säg tredje domen.
Nackdelen med ett sådant system är förstås att ett antal personer statistiskt – och även i verkligheten – skulle hållas inlåsta i onödan. Nackdelen med dagens system är omvänt att ett antal personer släpps ut i onödan. Jag vet inte vilket system som är bäst/sämst. Skulle nog kunna argumentera för båda uppfattningarna. Vilket visar på alla de etiska dilemman och ekonomiska överväganden som frågan innehåller.
Kriminalvårdens återfallsrapportering visar intressant nog att just sexualbrott är en brottskategori med relativt få återfall. Efter tre år har mindre än 40 procent av sexualbrottslighetens fängelsekunder återkommit till anstaltslivets rutiner. De flesta av dessa döms då för andra huvudbrott än sexualbrott. Av detta kan i vart fall två tankar tänkas i fallet Niklas Lindgren. 1. Givet den allmänt låga återfallsprocenten hos sexualbrottslingar bör lagstiftarna ta Kriminalvårdens varningar om Lindgrens återfallsrisk på största allvar och skyndsamt överväga lagändringar som kan förhindra frigivningar av personer som Niklas Lindgren. 2. Kriminalvården har fått kalla fötter av debattstormen. Om Lindgren återfaller i sexualbrott så kan Kriminalvården i vart fall säga att vad var det vi sa.
Niklas Lindgren har vad jag förstår skött sig exemplariskt inne på anstalten. Han har medverkat i de program och behandlingar som Kriminalvården bestämt. De bevakade permissioner han har haft har avlöpt väl. Att han lämnar sitt fängelse inom någon vecka eller två är således helt enligt lagens bokstav. Det finns dock andra bokstäver i lagen som om de använts kunde ha förändrat läget. Under rättsprocessen 2006 genomgick Niklas Lindgren en stor rättspsykiatrisk undersökning. Den samlade rättspsykiatriska bedömningen var att Niklas Lindgren ”inte var så djupt och allvarligt störd att fängelseförbud bör gälla.”
Det hade varit fullt möjligt att komma fram till den rakt motsatta uppfattningen. Då hade Niklas Lindgren varit på någon av rättspsykiatrins paviljonger och kanske aldrig släppts ut mer. Saken är ju den att det finns personer som är så pass sjukt livsfarliga att de bör hållas åtskilda från resten av mänskligheten under sin livstid. Svårigheten är förstås bara att veta vem och vilka som är så farliga? Det går ju att tänka sig att Niklas Lindgrens i tid utdragna, upprepade och mycket brutala brottslighet vore en tillräcklig kvalificering för en mycket långvarig förvaring.
Widar Andersson