Jonas Sjöstedt meddelade på onsdagskvällen att han kommer att avgå som partiledare för Vänsterpartiet på partiets kongress i maj senare i vår. De extra doser av frimodig och koncis populism som han uppvisade under partiledardebatten på onsdagsförmiddagen hämtade sannolikt näring från hans inre vetskap om att detta var sista skiftet för hans del.
Synd på många sätt.
Det hade varit kul att få se hur långt Sjöstedt hade kunnat och tillåtits att driva sin linje i dagspolitiken.
Utan att psykologisera till överdrift så skulle jag vilja hävda att det efter mer än hundra år av ”träningsmatcher” (en tradition som Jonas Sjöstedt sade sig vilja avsluta när han kampanjade under partiledarvalet för drygt åtta år sedan) har satt sig en rädsla och obekvämhet inför den riktiga politikens möjligheter, krav och risker inom Vänsterpartiet.
Mer att läsa: Valvilja och populism i riksdagen.
De samarbeten som V från och till har haft – i takt med fallande väljarstöd för Socialdemokraterna – har varit ytterst begränsade och kan inte på något sätt jämföras med regeringsansvar. Att som under förra mandatperioden få hålla pressträffar i budgettider varje år och dela ut några tiotals eller hundra miljoner till behjärtansvärda ändamål; det har inget med regeringsarbetets vardag att göra. Vardagen för en regering är snarare kantad av pressträffar om satsningar som inte görs, om satsningar som gått fel, om en samhällsutveckling som på många områden går på tvärs mot det man vill, om pengabrist och om konstiga vapenexportaffärer.
Jag hade stora förväntningar på Jonas Sjöstedt när han valdes. I par med den begåvade partisekreteraren Aron Etzler borde han ha kunnat göra mer för att skapa en mer folklig vänster som även skulle kunna attrahera LO-medlemmar. Så blev det inte riktigt. Inte förrän nu på slutet.
Och då fick han – på ungefär samma sätt som Sverigedemokraterna – stor draghjälp av ett verklighetsfrämmande politiskt etablissemang.
Att skriva in i Januariavtalet att syftet med avtalet var att Vänstern och SD inte skulle ha något inflytande på politiken var så feltänkt och omoget att klockorna stannade. Sjöstedt släppte ändock igenom denna regering men hugget mot honom satte spår; det är jag övertygad om. Och svinhugg går som sagt igen.
Sverigedemokraterna är Sveriges mest inflytelserika parti idag. SD strukturerar såväl hur eventuella partners som motståndare positionerar sig. Vänsterpartiet är inte i den klassen riktigt. Men Sjöstedt hade något på gång. Hur långt det hade kunnat gå får vi aldrig veta.
När Sjöstedt nu går så upprepas historien från Gudrun Schymans dagar. I början av 2000-talet hade Schymans V-parti tvåsiffriga opinionssiffror och ett växande och stort stöd inte minst från LO-förbundet Kommunals kvinnliga medlemmar. Här fanns antydan till en folklig och icke-doktrinär vänster som det kunde ha blivit något intressant av. Men icke så. Schyman gick i drickat ungefär på samma sätt som Sjöstedt nu går till Hanoi.
Synd. Men också vänstertypiskt på något sätt.